Gitarrist, mja, javisst?
En lugn fredag. Äckligt lugn. Underbart lugn.
Ett lugn som varit välbehövligt på alla sätt och vis, och en ensamhet som jag uppskattat ovanligt mycket. Kvällen har spenderats med att återuppta en knackig relation med min fina akustiska gura och trots att vissa sångförsök kan beskrivas som allt annat än lyckade så har det hela, allt som allt, varit precis lika roligt som jag inte vågade hoppas på.
Har dock inte kommit fram till om huruvida låten jag själv klistrat ihop redan existerar eller inte. Antar att jag får spela in den för att sedan låta slumputvalda (stackare) lyssna igenom det hela och komma med domen. Är det min låt eller finns eländet redan?
Mycket musik har spelats, lyssnats på och reflekterats över, och med all ångest över min egna, intetsägande, sångröst så känns det passande att avsluta kvällen med lite British Sea Power. Låten The South Sound ljuder för tillfället ur mina högtalare, en aningens för högt för att jag ska vara säker på att grannarna inte slipar närmaste kökskniv och funderar på om mordet kan klassas som berättigat, och jag måste fan få konstatera följande: Det är nog den bästa låten i år. Sigh No More är den bästa plattan, utan några som helst tvivel, men just The South Sound är bara fullständigt jävla makalös. Mindblowing. Och instrumentell. Win, liksom.
Jag totalsuger för övrigt, på tal om ingenting, på bubbleshooter. Vilket irriterar mig. Vore äckligt nice att få äga upp Unneby lika hårt i det som i Tetris, men jag har helt enkelt inte tålamodet för att behärska skiten. Huvva.
