Semisentimental

Degandes i soffan, i väntans tider. På att ölen ska bli kall, på att magen ska bli hungrig och givetvis på att Umeå inom några timmar kommer bli en klart vackrare och bättre stad. Saknaden har varit så stor att jag helt och hållet tappat den sista lilla respekten jag hade för mig själv. Jag som alltid tyckt att jag fungerar bäst i ensamhet, wopdidoo på den reality checken.

Awesome dock, none the less. Kind of gillar att känna.

Anywho. Juni, och om bara några veckor säger jag hej då till jobbet som varit en stor del av mitt liv den senaste tiden. Känns oerhört bra, och även fast det fortfarande finns löjligt många pusselbitar att lägga på rätt plats, samt ett par bitar som tycks ha försvunnit under mattkanten, så kan jag inte låta bli att drömma om att livets hittills bästa sommar faktiskt är den som väntar alldeles runt knuten.

Sen råder det inget tvivel om att alla "om" och "kansken" sätter lite griller i huvudet på en, men det är väl sånt som jag antar att en får acceptera, och behandla på bästa sätt och vis. Funderar liksom på att starta en ny blogg där jag skriver om mer aktuella frågor, som politik, åsiktsfrågor och mat. Det är, såklart, bara en reaktion på att jag i dagsläget vill vara lite längre fram i mitt liv än jag för tillfället är, så det får jag acceptera och behandla på bästa sätt och vis. Det vill säga; ignorera tanken och fortsätta att blogga inkonsekvent här på blogg.se om saker som jag själv inte ens vill läsa.

Den är väl egentligen rätt så irriterande, tenderar till att använda sig av onödigt konstiga ord och sjunger inte alls så rent och fint som jag hade hoppats, men nu när det är borta så saknar jag den fan.

Jag känner ett stort sug efter att spela in mig själv när jag försöker prata, men jag tror att mina tarftliga försök till deltagande i Björn Rosenström-medleyt tidigare ikväll, som kommer att hamna på youtube, talar sitt tydliga språk. Nu låter jag ännu värre, eller inte alls, för jag låter knappt. Jag kan viska fram ord, samt få fram ord med genuin baston typ vid vart tredje försök. Fab. Unneby ringde nyss, jag hann prata i typ tio sekunder, innan han skrattande bad mig att skicka sms istället..

Honungsvatten klockan tolv på en yran-lördag, inte som jag trodde att det skulle se ut, men ibland så säger kroppen helt enkelt ifrån. För det är verkligen inte bara halsen som strejkar.


Vi avslutar kvällen med lite skön musik i väntan på att Bunney ska hitta hem efter att ha nekats inträde till All Star. Då blir det mer öl, nhl, bättre musik och lite efterfest när de riktiga festprissarna trillar hem där vid klockan tre. Cheers.

Världens Snuskigaste Man

Och min kärlek.


Det är farligt att hylla nya låtar. Senast jag gjorde det, om man bortser från Kristian Anttilas underbara dänga "Världens snuskigaste man", var det Timo Räisänens singel Outcast som höjdes till skyarna. Rätt gjort, eftersom det är glädje i musikformat, men samtidigt är den ju löjligt intetsägande rent textmässigt.

Men, nu har jag sjungit mig hes över en och samma låt i många, många, veckor och fan...det får bära eller brista. Det här en fenomenalt bra skit och verkligen, veeerkligen, glädje i musikformat.

Guldkantestatus på texten dessutom, som är så rätt. Bara så rätt.


Hey, Soul Sister - (Train)

Det är varmt idag. Det var varmt igår också.

Vädret sägs fortsätta på samma fantasilösa bana även imorgon. Duktigt väder.

Mina datortangenter är så sega att man skulle kunna tro att någon spillt en drink på den. Vilken någon har.

In your faces, jag har ju alltid sagt att jag skulle bli någon när jag blev stor. Snap!

De tidigare 65 milen är utbytt mot nästan 100 sådana, i teorin än jobbigare, men en telefonlina bryr sig inte om kilometerantal och därför har även jag bestämt mig för att ignorera det.

Jag är hemma i byn, och jag mår sjukt bra. Jag vet inte vad det är, men i samma stund som jag parkerade utanför vårat hus och strosade ner mot farstun så kändes allt bara så jävla bra. Ovanligt bra, lika förvirrande som trevligt. Har spenderat dagen med att klyva ved i bar överkropp, allt för att boosta upp manlighetsmätaren lite grand, samt bra tagit det lugnt. Som sig bör en helg som denna, speciellt i Ängersjö.

Allt känns bara bra, kanske är det för att jag har en ny mobil som fungerar överraskande bra eller så beror det på att vädret är fint och katterna söta. I verkligheten så är jag rätt så övertygad om att den positiva känslan  kan spåras till att det är söndag imorgon, en dag som efterföljs av en och en halv arbetsdag för att sedan utmynna i en Stockholmsresa som (helt oplanerat) kommer vara i nästan sex dagar.

Jag kommer att få krama min flicka, jag kommer att få glida runt med min longboard på midsommarkransens välskötta gator, jag kommer att andas det stadsliv som jag snart hoppas vara en del av och jag kommer att få festa tillsammans med Diana, Elli och Angelica (så det så!) på lördag. I Stockholm, i solen (så det så, igen!).

Så, Sigh no More, självklart dagens titelplatta. Har skrivit ca två Word-sidor om konserten för dryga månaden sedan, men konstaterade sedan att ord helt enkelt är överflödiga. jag bryr mig inte om vad prettomusiker (som upptäckte bandet liiiiite för sent och därmed måste hata det) tycker om dom, Mumford and Sons är det bästa som hänt musikvärlden efter Missy Higgins.

Och ja, konserten var sjukt (JÄVLA) magisk.

How come everything I think I need, always comes with batteries..

I morgon är det torsdag, vilket innebär en enda sak: Den här veckan har, av någon konstig anledning, gått sinnessjukt fort. Känns bara som för ett par timmar sedan när jag beklagade mig för Dennis, mitt i all måndagsbitterhet, och var fullständigt övertygad om att den här veckan aldrig skulle ta slut.

Funny the way it is, för att få in ännu en musiktitel i det hela.

Antar att det blir så när livet är lite väl kontrastrikt, från att krama världens finaste person till att sitta i samma gamla jobbil, inom loppet av tio minuter. Inte att föredra.

Annars har veckan gått bra. Har varit löjligt seg (surprise) men ändå lyckats överleva eländet som i folkmun kallas för vardag. Stack för övrigt ner till Expert i går och införskaffade mig en ny mobil. Alldeles för sent, då Halebop med största sannolikhet delat upp sina månadsinkomster i två högar det senaste halvåret. Den allmänna högen, och Thom-högen.

En ny, finfin, Sony Ericsson Vivaz med Telia U25 och fri surf, och jag kommer fortfarande sänka min månadskostnad med ungefär 300 kronor, plus minus. Så ska en slipsten dras, klart å betart.

 

 

Och titeln är för övrigt sjukt irrelevant, det var musikstrofen därefter som jag var intresserad av att få in. Beträffande det ”någontinget” som Herr Mayer tycks sakna så kan jag konstatera följande: Jag har det. Och nej, det går inte på batteri.

Musikhjälpen räddar dagen med reunion, Ica Selection släpper en mörk choklad med tranbär i (som smakar himmelskt) och kaffet smakar oerhört gott. Halvhelstressigt med saker som ska fixas, men några minuter ska jag fan andas.

Dessutom kommer flickan hem ikväll (snälla Maja, slå mig inte, jag gillar bara det ordet) och imorgon är det bara jobb fram till klockan kvart över två innan helgen knackar på dörren. Hade det bara lovats sol och bra longboardväder till helgen så hade livet varit perfekt, men man kan inte få allt.

Det må vara en fattig månad och fortfarande alldeles för långt till sommaren, men av någon anledning så har mitt psyke bestämt sig för att vara lyckligt. Det händer inte speciellt ofta, så det gäller att anamma det hela och njuta så länge det går.

Puss, allihop. Love ya!

So, here it goes. Har blivit utmanad av Bella att skriva 50 sanningar om mig själv. Damn, som om det inte var svårt nog att bara tala sanning, 50 gånger på rad? Fuck me.

1. Jag är inte alls så cynisk och bitter som jag låtsas vara, egentligen är jag glad och optimistisk, jag döljer det bara väldigt bra.

2. När tjejer kommer hem från krogen och börjar predika över hur skönt det ska bli att tvätta av sminket så tänker jag, mer än sällan…precis samma sak.

3. Jag åt spindlar när jag var liten. Nej, jag minns inte om det var gott eller ej.

4. Den enda filmscenen som jag inte vågat se, någonsin, är när Abbe klär ut sig till ett spöke i Madicken.

5. Jag kan bara skriva saker, utöver intetsägande dravel likt detta, när jag är bitter och sur (med andra ord kommer jag aldrig bli författare, tack Anna, verkligen..)

6. Jag dömer folk efter deras musiksmak, allt annat kan jag ha överseende med och acceptera, men lyssnar man på uppenbart dålig eller tråkig musik så är man nästan död i mina ögon.

7. Jag är beroende av olivolja.

8. Jag skulle, utan problem, kunna lägga ett tusen kronor i månaden på schalar och scarfar.

9. Jag har gått runt i tjugo år och hävdat att kärleken inte finns på riktigt, men är i dagsläget så förälskad att jag inte vet vars jag ska ta vägen.

10. Jag älskar att shoppa, är nästan beroende.

11. Har ingen aning om jag kan sjunga eller inte och kommer att fortsätta leva i min ovisshet eftersom drömmarna om en musikkarriär då aldrig riktigt kan krossas.

12. När jag smörar en macka så måste det, i princip, vara smör precis överallt. Det behöver inte vara ett tjockt lager, men hela mackan ska smöras, punkt.

13. Kommer, trots usel ekonomi, en dag att äga en kontrabas. Om det så är det sista jag gör.

14. Jag gick från att hata hängslen, till att älska dem, på ungefär en sekund.

15. Jag älskar levande ljus, de gör att man känner sig mindre ensam.

16. Jag har lagt 800 kronor på en vinylskiva.

17. Jag gillar Håkan Hellström något fruktansvärt mycket. Jag försöker dölja det genom att säga att jag bara älskar hans skiva ”Ett Kolikbarns Bekännelser”, och det är förvisso sant, men jag nästan-älskar allt annat han har gjort.

18. Jag är fullkomligt urusel på att minnas namn.

19. Jag är fåfäng.

20. Gillar att härma dialekter men klarar enbart av göteborgska (i fyllan) samt någon konstig mix mellan stockholmska och…jag vet inte vad. Illa låter det, och det smärtar mig.

21. Älskar hur mitt egna namn stavas, hatar hur det låter.

22. Jag är underviktig.

23. Jag är urusel beträffande ekonomi och spara pengar.

24. Jag överanvänder mig av kommatecken och parenteser när jag skriver och får, i princip alltid, kolla igenom texter innan jag postar dem eftersom de stundtals är fullkomligt oläsbara sett till layouten.

25. Jag kan inte skriva för hand på ett läsbart sätt, kan inte rita för fem öre heller.

26. Jag är tragiskt (ytligt) förälskad i ett flertal kändisar, lika många killar som tjejer.

27. När jag var yngre var mina största idoler Nordman och Hanson. Jag tillfrisknade.

28. Jag hatar att stava fel och kollar till och med igenom vardagliga sms minst en gång för att vara säker på att inget slarv smugit sig in.

29. Jag vill göra fler tatueringar, men är så sjukt nöjd över den jag har för tillfället att jag inte vet hur nästa ska se ut.

30. Jag dagdrömmer ohälsosamt mycket, nästan släng-dig-i-väggen-JD-stämpel på det hela. Dock så håller jag mig lite närmre jordens yta, oftast. Ibland.

31. Jag är beroende av bra ljud, dör inombords av en bas som darrar eller en diskant som är dragen på tok för högt. Bakgrundsbrus är det värsta som finns och jag förstår inte hur folk kan lyssna på musik med datorn när det är så sjukt enkelt att dra vidare ljudet till ett par högtalare.

32. Jag har aldrig varit i ett slagsmål.

33. Jag är snabb, men kommer inte ihåg sist jag sprang.

34. Jag kan citera hela första Sagan om Ringen, första Pirates of the Caribbean samt Kejsarens nya stil.

35. Jag nyser av starkt (halvstarkt) ljus, skitsmidigt.

36. Om jag börjar hicka så kan jag bli av med den, utan några problem, på en halv minut. Max.

37. Om jag skulle dricka lite för mycket på en fest så går jag hellre in på toan och spyr upp det, för att sedan fortsätta, än att sitta och må dåligt i en halvtimme i väntan på balansutjämning. Jag kan dölja det hela rätt så bra, det har hänt mer än en gång, senast förra fredagen. Ninja-style.

38. Jag har aldrig liftat.

39. Jag har aldrig åkt tåg.

40. Jag somnar, automatiskt, när jag sätter mig i en flygstol.

41. När jag kör bil så sätter jag alltid, automatiskt, på mig bilbältet. När någon annan kör och jag åker så glömmer jag dock bort det, ständigt. En väldigt placeringskonkret arbetsskada.

42. Jag favoriserar vår äldsta katt över de andra två, och känner mig alltid som en dålig människa p.g.a. det.

43. Jag känner mig som mest hemma i en halvsliten fyra mitt i tegelstensdjungeln på Geografigränd, och vet inte vad jag tycker om det.

44. Jag är en sucker för romantiska struntfilmer, men försöker verkligen dölja det.

45. Jag är sämre på gitarr nu än för sex år sedan.

46. Jag löjligt kinkig när det kommer till att tvätta ansiktet och hävdar bestämt att det är det skönaste som finns näst efter sex. Jag använder dessutom en lite handduk per dag och kan inte torka mig med en redan använd handduk, även om den är torr.

47. Jag är totalt förälskad i Nemi, ingen anledning till oro dock Anna. Hon är tecknad. Har jag hört.

48. Jag sitter alltid ner på toan.

49. Jag spiller. Allt. Hela tiden. Speciellt på fyllan. Spillgenen kallas den tror jag. Fått den från min mamma, verkar dessutom förvärras rejält i varje led. Stackars mina barn. Herregud, stackars mig!

50. Jag övervägde noga när jag skrev den här listan, jag har trots allt ett förhållande, ett bra sådant dessutom, och ska försöka ha det så ett tag till i alla fall.


Så där ja, det gick ju. Typ, förhoppningsvis? Nu kommer ju den svåraste biten. Har jag ens tre läsare som jag kan utmana? Eh, jag ger det ett försök. Jag utmanar Anna, Maja och Unneby (upp till bevis och kom igång igen!).

Jag brände en skiva för någon vecka sedan. Var hemma i byn och tänkte att jag kunde ta med mig några godingar som inte finns med på Spotify och sjunga falskt till i jobbilen. Dave Matthews, Jason Collett, Beatles och lite annat trevligt. Smart drag, tyckte jag, ända tills jag hade lyssnat igenom halva skivan och stötte på…Justincase och låten Don’t Cry for Us. What the Fuck, seriöst.

Jag vet inte om någon annan än Diana minns den, och det kanske är lika bra, men året var 2002 och det handlar såklart som college-poprock med töntsentimental text och löjligt enkelt gitarrslinga. Det är egentligen inte bra, alls, men ändå så sjunger jag med för fulla muggar direkt spår nummer åtta på blandskivan kickar igång. Ibland är det sämsta och mest fantasilösa det som passar bäst av allt i hela världen. Det skäms jag över, så låt oss dissekera låten i punktform:

• Ordet ”just” används fyra gånger i de första fyra meningarna.
  
  
• Det hela inleds, såklart, med lugnt och odistat power-ackordspelande.
  
  
• I textstrofen som återkommer innan de bägge huvudrefrängerna så ändrar sångaren placeringen på orden ”everything” och ”anything”, i hopp om vad?
  
  
• Innan sticket (där sångaren såklart mest skriker ut nonsensdravel som man inte hör) så kommer såklart den distade elgitarren in och böjer ett par toner på ett typisk collegerock-sätt.
  
  
• Efter sticket så upprepas refrängen femtioelva gånger innan det återigen går över till samma textstrof som inledde låten, med lugnt gitarrspel i bakgrunden.
  
  

Det är fantasilöst, det är egentligen inte bra och det är verkligen musik som jag…hatar. Egentligen. Men texten är fin, trots att den inte är det, och låten är bra, trots att den inte är det.

Eh, fan vad logisk jag känner mig. Anywho, kortfattat, detta är ännu en låt som jag med glädje placerar på min ”låtar som jag hatar att älska”-lista.

Att vara frisk är tamefan inte underskattat någonstans. Penicillinkuren är över och det sista av livets hittills värsta förkylning håller sakta och säkert på att lämna kroppen. Fysiken är inte på topp, men det börjar närma sig. Har ätit som ett djur de senaste dagarna och kommer så att fortsätta göra tills balansen är återställd. Välbehövligt, kände inte alls för att tyna bort.

Lönen som trillade in idag var klart mindre än tidigare månader, förväntat, men faktiskt inte så illa som jag först hade trott. Verkar som att jag kommer överleva månadens räkningar, en sväng till Tärnaby samt en tripp till huvudstaden i mitten av månaden, och fortfarande ha kvar lite pengar att överleva den sista veckan på. Det känns ju fab, om inte annat, och sen väntar jag spänt på redogörelse beträffande årets skatteåterbäring, som helt klart kommer att vara intressant att titta närmre på. Förhoppningsvis intressant på ett positivt sätt.

Mindre än veckan kvar tills en trevlig ledighet knackar på dörren i och med påskens antågande. Ganska precis lika länge kvar tills något helt annat knackar på dörren och jag återigen kommer att påminnas hur löjligt och töntigt förälskad jag verkligen är, något som är lika roligt som irriterande varje gång det händer. Årets påsk kommer att bli fab, sanna mina ord, och jag hoppats att få möta er alla under lördagsförmiddan då ”Tah Candyshop” styr upp snöbrännboll med tillhörande, värmande (i dubbel bemärkelse), dricka.

Nu är bara frågan vad man ska hitta på till helgen. Ledigt en lördag-söndag och jag har absolut ingen aning om hur man hanterar något sådant. Kan inte komma ihåg senast jag var ledig en hel helg om man räknar bort resorna till Stockholm. Det blir…intressant, förhoppningsvis även det på ett positivt sätt.

Nej, jag skriver bara detta för att få ha postat mitt nyaste inlägg senare än Anna, all text är med andra ord irrelevant dravel som ni inte behöver läsa igenom. Häpp, det borde jag kanske ha skrivit i början. Well, anywho. Spänn fast säkerhetsbältena och tagga inför livet, så ses vi i marschallens skugga.

Ska man ens försöka skriva när man känner att man inte har något av värde att säga? Okey, det finns ett flertal saker som snurrar runt i huvudet, men då uppstår helt plötsligt frågan om hur mycket man ska skriva i sin blogg…och det stora utlämnandet överlåter jag nog fortsatt till Die, som verkar ha en förkärlek till det :p

Anywho, livet leker. Den konstateringen kan jag i alla fall våga mig på. Ekonomin må vara usel, jobbet må vara tråkigare än någonsin förr och framtiden är sådär löjligt ovis så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men jag ler och mår bra, ändå.

Snabbsummering:

* Efter att ha jobbat mig igenom och ignorerat två och en halv förkylningar den här vintern så straffade slutligen kroppen mig med den värsta infektionen jag någonsin haft. Torsdagsnatten förra veckan är, utan tvekan, det värsta jag upplevt, och den efterföljande smärtan som fokuserade sig i huvudet just ovanför det högra örat är något jag aldrig vill uppleva igen. Två och en halv nätter helt utan riktig sömn, helt klart värt ett par hundra kronor besök förbi akuten. Den vanliga huvudvärken som besöker mig för tillfället är rena massagen i jämförelse.

* För femhundra kronor får man, som någon uttryckte det, en timmes extra mys i sängen samt en ledig dag från jobbet. Huruvida det var ekonomiskt välbehövligt eller inte låter jag vara osagt, det var iaf värt varenda krona. Vilket är tragiskt.

* Samlas man med 3500 likasinnade personer för att se ett av världens bästa och mest erfarna liveband så kommer man att gå hem sjukt nöjd. Sen att ingen musikkritiker på någon av Sveriges största dags- kvällstidningar har musiksmak värt att nämnas, ja, det är bara en petitess.

* Påsken är mer eller mindre bokad nu. Tärnaby och Umeå blir det, kommer att bli dynamite.

* Mumford & Sons är faktiskt än bättre på vinyl och konserten om dryga månaden ses för tillfället som årets absolut häftigaste händelse. Jag är en nörd, en stolt sådan, och längtar så sjukligt mycket.

* Bjud på ett nytt jobb och en ny lägenhet, i en annan stad. Vilken vet ni.

Klargörelser:

Nej, jag är inte död. Jag är livs levande, på riktigt.

Nej, jag är inte bitter. Jag är löjligt, jävla, lycklig.

Det finns mycket jag vill skriva. Dels vill ställa mig på ett berg (alternativt en kulle, har inte full tillit beträffande min kondition) och skrika ut kärleken. Jag vill kära ner mig totalt och brutalt i textform och vara sådär löjligt dryg så att ingen vill läsa det som skrivs och främst av allt vill jag i fortsättningen bara använda två av tangenterna på det här tangentbordet. Allt sådant håller jag dock där det hör hemma, och det tar mig helt klart genom den annars så träliga jobbvardagen.

Istället tar vi och klagar lite. Jag, mina löss och mitt fånleende.

Även om jag inte längre är speciellt cynisk (sluta skratta nu, snälla?) så är jag samma, gamla (nu även lite äldre) Thom direkt jag sätter mig i bilen. Och i bilen sitter jag rätt så ofta. Det är liksom otroligt enkelt att hitta saker att irritera sig på när man glider runt i en och samma stad dag ut och dag in; ofrånkomligt skulle man nog kunna säga. Så, istället för att vara den tönt som jag är för tillfället så kan jag väl låtsas vara lika bitter som jag var för dryga halvåret sedan. En fejkad personlighetsrenässans liksom, awesome.

Hatobjekt numero uno: Radioreklam

Vanlig reklam i tv och samhället i det stora hela, det är ett nödvändigt ont och något som jag accepterat och lever med. Heck, det finns till och med vissa tv-reklamer som kan lyckas med att sätta en lagom billig guldkant på en annars så grådassig dag. Visst, det finns bottennapp som Pernilla Wahlgren (mammaaahhhh, den här fäääärghhen geeehhr veeehrkligen mitt håååhhr en massa näääääääääääähhhhhhhhhhhringhhhhhh), men det finns även guldkorn, så om det är vad som krävs för att man ska få se undermåttliga serier två år efter att de visats på andra sidan atlanten, sure. Radioreklam dock, huvva, skjut mig mellan ögonen med något hårt och spetsigt.

Jag lyssnar mest på P3. Dels eftersom de kör bäst musik men allra främst eftersom det är befriat från allt vad reklam heter. Jag kan verkligen inte förstå hur folk orkar med att lyssna på ”kommersiell” radio och därmed dras med reklamavbrott var femte minut, men sure, vill man lyssna på Lady Gaga och schlagertortyr dygnet runt så antar jag att det är överkomligt. Det verkliga svarta fåret stavas ju faktiskt inte bara radioreklam, utan lokalradioreklam.

Helt seriöst. Radio Umeå, en gedigen liten kanal som faktiskt spelar musik som man kan lyssna på om man vill bli lite sådär lagom sentimental och minnas en tidsepok man aldrig upplevt (tvetydlighet is the shit), men det går bara inte. De skulle kunna locka med att enbart spela Dire Straits, The Eagles och annan trevlig gubbmusik 24/7, jag skulle ändå aldrig få för mig till att ratta in skiten. Lokalinriktad reklam är nämligen, och detta är jag rätt så säker på, guds slutgiltiga straff mot den mänskliga rasen för allt ont vi gjort sedan vi började vandra på en här planeten. Suget efter att skära öronen av sig är omedelbart, skoningslöst och läskigt nära till hands…jag förstår det verkligen inte…det är så beyond me så att jag bara blir frustrerad och återigen börja tvivla på mänskligheten.

Jag skulle kunna skriva och prata om det här i all evighet, men nöjer mig på att fokusera på en specifik fråga. Vem, av alla misslyckade och självmordsbenägna ”musiker”, får jobbet att skriva ihop alla skit-jinglar; det sista moset på grädden som får hatbägaren att rinna över och börja spilla ner hela ens tillfälliga samvaro. Vem, med så lite stolthet i kroppen och helt uteblivande självaktning, tar sig an ett sådant uppdrag? Vem? Här kan vi snacka om journalisternas motsvarighet på skvallerskribenter, respektmätaren ständigt i botten och ett hemligt suktande efter att faktiskt bli nära vän med den där nötta snaran som hänger i garaget. Jag hatar er, allihop, nästan lika mycket som ni hatar er själva.

Moving on, vidare i trafiken. Nu dock med fokus på det som händer utanför bilen, utanför min kontroll. Det här är ett ämne som jag redan behandlat i min förra blogg, i mitt förra liv, därför blir det bara kortfattade tillägg, för att inte känna sig som världens mest fantasilösa person. Får ta och leta upp den ursprungliga texten någon gång, känns liksom ständigt aktuellt med klagomål.

Fotgängare. Well, yes. Huvvaligen, slå mig femtioelva gånger över halsen med en frusen plastmöbel, tack. Jag vill lägga till två varianter (till de redan fyra existerande, för de som var med när det bekom sig) av individer som gör sitt bästa för att irritera sina medmänniskor till döds. Ingen av de båda varianterna är skäl nog till en återföring av giljotinen, utan snarare irriterande smådetaljer som man bara tänker på en dag då solen lyser med sin frånvaro (tvetydlighet IS the shit) och snön piskar ens ansikte rött och vitt (bjällerklang!).

Den osociala Svensken – När man kommer körandes i en bil på en mindre väg och möter fotgängare så ser man ju gärna att de flyttar sig från mitten av vägen och låter en köra förbi utan att sakta ner till en hisnande hastighet av tre kilometer i timmen. Detta förstår de flesta, om vi räknar bort pensionärer och barn (två grupper som för övrigt förtjänar helt egna hatbloggar). Att det däremot verkar oklart vilken sida av vägen man ska gå på, ja, det är givetvis lite irriterande. Men återigen, det kan jag också acceptera, så länge de rör sig ut mot någon sida och inte vaggar runt i mitten av gatan som en söderalkis på jakt efter Bajens nästa SM-guld. Det jag dock inte förstår är varför, direkt man strosar i närheten av en annan människa, helt plötsligt tappar allt förstånd och verkar bli helt livrädd för allt vad närhet heter.

Hear me out, möter jag två personer som känner varandra, gåendes på en väg, så viker de båda av åt något av hållen och låter mig passera utan problem. Tack och lov. Men skulle jag köra på en väg och möta två individer som inte känner varandra, men ändå (vid just det tillfället) går nästintill bredvid varandra, så kan jag slå vad om att en av de båda viker av åt höger medan den andra går åt vänster. Oförståeligt och tragikomiskt så det sjunger om det. Gå åt samma håll, kolla på varandra så att ni gå åt samma håll, passa på att säga hej kanske? Damn, lägg er ner och idka vild älskog bakom en buske, så länge ni gör det på samma sida av vägen (…) så lovar jag att inte döma er. Troligtvis.

Övergångsinkompetenta [insert valfritt namn] – Favoriten för tillfället, individen som inte vet hur man ska bete sig vid ett övergångsställe. Jag irriterar mig på de som masar sig fram som om varje steg vore värt en egen dagsordning och årsmöte, jag avskyr cyklister som antingen inte bryr sig eller inte känner till lagen beträffande övergångsställen och jag blir nästan alltid lika irriterad när latte-mamma 37 år står en minut extra och pratar i telefon och inte märker att ett flertal bilar stannat för att låta henne strosa över vägen. Nej, jag tänker inte köra, för då bryter jag mot lagen. Mög.

Det värsta för tillfället är dock ”Hoppgivarna”, ett namn som är lika påhittat som dåligt. Människor som ser att man saktar in och håller på att stanna för att släppa över dem, och sedan börjar sin teaterföreställning. Börjar med att öka takten på stegen, når fram till övergångsställer, liksom joggspringer i ungefär två steg (tre, max) för att sedan börja hasa sig framåt igen. Men hallå, jag stannade för att du skulle få gå över, jag måste göra så, om du inte har tänkte springa eller jogga över hela övergångsstället så skippa då att ta de där två löpstegen som ger mig så mycket hopp och tilltro till fotgängare. Masa då hellre fram som den dröniga skapelse du är istället, så kan jag irritera mig på den du verkligen är istället för att hata den du gör dig själv till. Capiche?

Problemlösning? Nej, det finns tyvärr inte. För medan jag, på tal om styggelsen som nämndes tidigare i bloggen, med relativ lätthet faktiskt kan byta kanal eller stänga av radion så är det betydligt svårare att bli av med klåparna som inte vet hur man beter sig i trafiken. Att vara lika konkret lösande och låta individerna lära av sina misstag känns inte som rätt sak att göra, sure, en smitning kanske man kommer undan med ett par gånger, men till slut så kommer någon att stå där och vifta med morallagboken och göra livet än lite surare att leva. Dessutom känns det här med fängelsestraff och långdistansförhållande inte som den ultimata mixen, om man nu inte kan sitta av straffet i Stockholm. Hm, tåls att tänkas på.

 

 

Och nej, jag är inte bitter. Jag är löjligt förälskad och vandrar på små, fluffiga, rosa moln för tillfället. Molnen skulle bara vara så mycket trevligare om människor kunde sluta bete sig som idioter. Hjärndödhet är inte underskattat. Punkt.

Lugn. Unneby och Die försvann just på uppdrag i fyllekörningens tecken och lämnade mig ensam med lite musik och en nästintill uppdrucken Sheridans. Guldkantat.

Det har varit en bra vecka, främst eftersom den gått betydligt snabbare än jag först trodde skulle vara fallet. Bitterhet har existerat, men inte exploderat. Onsdagsnatten spenderades i Vindeln i gott sällskap med Herr Lundström och torsdagen förgylldes av alldeles för djupa psykoanalyser i sällskap med Linn och bägge systrarna. En lugn fredag på det och en lördag innehållandes jobb, sushi, förväntat ölspel och allt annat än lugn kvällskvist …ja, en värdig avslutning på det hela.

Biljetter till den kungliga Hufvudstaden bokade nu, och p.g.a. ett fullsmockat SAS och ett Malmö Aviation som tydligen inte ser ungdomar som morgonmänniskor så resulterade det hela i en fyradagarsledighet och en ensam måndag i sthlm. Fabfabfab, ledighet som kommer att tas emot med öppna armar och tillbringas på bästa möjliga sätt. Guldkantat var ordet.

Dessutom bokade jag igår kväll biljetter till Mumford & Sons spelning på Debaser i april, vilket är så sjukt nice att ord likt ’guldkantat’ helt plötsligt känns som en grov underdrift. Taggen går inte att beskriva med ord, jag är som ett barn på julaftonsmorgon, ett barn som dessutom halsat femton liter kaffe och avslutat det hela med ett uppåtjack innehållandes en mängd tvivelsamma, men glädjeframkallande, substanser. Wopdido, liksom. Jä.

Nej, lite British Sea Power innan Unneby kommer tillbaks. Han klarar verkligen inte av sådan musik, och något säger mig att jag inte kan konvertera honom på den punkten heller. Det är lite för lugn och rofyllt för honom, både han och Die verkar ha svåra problem med att slappna av rent generellt faktiskt. Man kan faktiskt göra ingenting utan att ha tråkigt, heders, jag lovar.

Nej, jag är inte glad idag. Inte överdrivet iaf. Umeå är grått, livet går lite väl på stand by och jag börjar faktiskt bli lite less på att jobba. Deltid till trots.

Kind of känns som jag vill fly från verkligheten ett tag. Utomlands, fjällen, en annan stad; det sistnämna ligger trots allt inte så långt in i framtiden, så jag antar att jag överlever. Har även börjat fundera på att plugga lite och dessutom hittat en intressant kurs som jag ska titta lite närmre på. Förvisso började den vecka tre, men förhoppningsvis ska det inte innebära några större problem. Återkommer beträffande det.

Hade tänkt dela med mig av lite livsglädje; Nemi. Här snackar vi om drömtjejen, hade hon funnits på riktigt så hade jag gift mig med henne på direkten. Vare sig hon velat det eller ej. Tyvärr blev det nyss smärtsamt tydligt hur uselt uppbyggd min blogg är rent tekniskt. Borde verkligen göra en djupdykning i html-fliken och fixa till skiten, men det är å andra sidan kanske det absolut tråkigaste som finns. Kanske kör på det lata alternativet och helt byter blogg, till någon sida som gynnar bilder lite mer...meh.


Nemi, DN.se