Semisentimental

Första julen som inte har sett ut precis som förut, och det mest på ont, inte gott. Alltid lika underbart att kliva upp tidigt på julaftonsmorgonen och se på kalendern med systrarna (systern i det här fallet, då Bella var död, typ), men att sedan, efter sköna en och en halv timme i soffan, göra sig i ordning för att jobba och sedan ta bilen in till stan, nja, det kändes väl inte lika fab.

När det första passet var färdigkört (även pensionärer vill ha julbord, kommunen är skyldig mig en ny rygg) så märkte jag dock att jag stressat iväg lite väl snabbt från byn och misslyckas med att få med mig…tja, allt. Ingen dator, ingen gitarr, inget att se film med och inget annat i klädväg. Tre och en halv timmars lunch utan något att göra. Cheers, liksom.

Lunchen spenderades därför på ett sätt som gör att mina grannar (de som är kvar i stan) måste tro att jag är en deprimerad enstöring som funderar på att ta livet av mig. Det är inte mitt fel dock, jag var liksom tvungen att använda det jag hade tillgång till, och då det enbart var en rutten elgitarr med strängar från 1965 och en vinylspelare med tillhörande skivor så blev kanske inte resultatet det bästa.

Eller jag vet inte, känns dock som att jag skulle bli orolig om jag hörde grannen spela Håkan Hellström, varvat med egna gitarrförsök med en gura som låter ständigt plågad, på julafton.

”Älskling, jag tror det bor en manodepressiv Göteborgare mittemot oss, fan vad han skrålar och suktar efter GBG..”

Kvällen, middagen och allt annat var dock trevligt, såklart. Som alltid. Fick en sjukt nice egenstickad mössa av Die, kläder, ny tekanna och ett par teburkar. Allt man kan önska sig, och allt jag önskade mig. Hörde jag skål?

Jag fick även ett sällskapsspel storlek mindre, egentligen bara frågekort, men nog för att underhålla. Jag och Die satt i någon timme och ställde frågor till varandra, jag pratade göteborgska (oerhört fint) medan Die hoppade mellan olika dialekter, något som jag kom fram till att jag inte klarade av lika lätt. Att låta överlägsen och dryg och sedan avsluta varenda mening med att skrika ”LATTE!!” klassas tydligen inte som riktigt stockholmska, fan..

Jag: Har du träffat någon kändis?
Die: Ja, jo, han den där Umeåprofilen har jag sett. Vad heter han??...Sting! Ja.
(Nej)

Die: (spelfråga): Alla goda ting äro…?
Jag: (självsäkert): Tre
(Eh, nej)

Sen, beträffande rubriken, så är det bara ett bevis på vilken nivå humorn låg på igår. Frågan lyder, hur många människor bor det i Tyskland? Rubriken är svaret..

Hm, det här med vinyl är lite farligt. Sitter här på lunchen igen, utan ljudkabeln som jag kopplar mellan datorn och recievern, och lyssnar på lite olika skivor. Saken är ju den att det inte är musik som man borde lyssna på ensam under julen. Om grannarna trodde att jag var deprimerad när jag lyssnade på Håkan igår så antar jag att de sitter och rengör Gubb-stämpeln för tillfället eftersom Dire Straits platta Brothers in Arms ljuder ur högtalaren i skrivande stund. Den schizofrena, gamla, fiskargubben från Göteborg som spenderar julen med att lyssna på Hellström och Dire Straits samtidigt som han plågar sin redan förstörda gitarr på ett osmakligt sätt, det är jag.

Hm, kanske ska spela lite ändå, kan ju inte vara speciellt många människor kvar på Nydalahöjd under julveckan. Men fan i mig vad värdelösa strängarna är till elguran, skulle ju inte ens gå att strypa ett mindre barn med dem. Eh, inte för att jag..