Semisentimental

Tillbringade gårdagskvällen i Unnebys sällskap och när den förväntade sömnsvårigheten infann sig så spenderade jag ett tag pillandes med datorn. Något som inte ens nästan är lika snuskigt som det låter. Har köpt en ny, ytterst nätt liten 10,1 tummare och att kunna ta med sin egen dator när man besöker vänner är ungefär lika underbart som det är nördigt. Win, liksom, att skriva lite fick mig iaf trött.

Lycka?

Det finns många saker som kan få en människa att skratta. Massor, för att vara korrekt. Det kan vara ett välfungerande skämt i en situation som nästan framkommit enbart för att bemötas av just vitsen i fråga, eller en dråplig händelse i vardagen. Intermezzos knyter samman våra liv med andras och ser till att A och B faktiskt aldrig är så långt ifrån varandra som man först trodde. Glädje och skratt är en nyckel till ett välfungerande liv, och det är ingen slump att just de roliga tillfällena är de vi allra helst kommer ihåg, efter de där minnena som plågar oss ända in till benen.

Skratt går hand i hand med en sak, en enda faktor; lycka. Men, lycka är väl ett resultat av andra ingredienser, saker som inte alls behöver vara speciellt betydande? Ja, skulle man kunna säga. Till viss del. En ruta.

Nej. Lycka är något som är en synonym med livet i det stora hela. Hur man som person är, och var. När man befinner sig där, mitt i smeten, och är nöjd med aspekt efter aspekt; ja, det är då lyckan är som allra mest påtaglig.

Saker som skulle kunna irritera får en att skratta. Händelser som skulle kunna vara negativa är helt plötsligt intressanta. Och tankarna som susar genom huvudet har helt utan förvarning lämnat det där negativa misstagsrummet och vandrat in på en väg av möjligheter och liv. Pretentiöst, you say? Inte ens nästan.

Jag har gjort misstag. Jag kommer att göra fler misstag och jag är fruktansvärt rädd för livet. Jag är inte nöjd med hur jag lever för tillfället, vet inte vad jag vill uppnå och ränner runt i mitt eget huvud som en tremånaders hundvalp hög på koffeintabletter och avvaktande nyfikenhet. Någonstans i all röra som jag själv byggt upp finns en dörrstopp som håller mig fast, och mitt uppdrag för tillfället är att hitta den för att sedan upptäcka om jag är redo att förpassa den till soptunnan.

Jag skrattar oerhört mycket, är lycklig sett till ett flertal aspekter av livet men sitter ändå uppe sent på nätterna och funderar över vad fan jag är skapt för. Misslyckad är ett hårt ord, och jag vet att jag är en bra människa, men hur i helvete ska jag inleda nästa stycke?