Semisentimental

Jag borde vara trött, väldigt trött. Somnade ungefär klockan halv sex i morse och gick upp strax efter åtta, förvånansvärt pigg och väldigt hungrig på frukost. Jobbade första passet, städade under lunchen, jobbade andra passet, städade lite mer, diskade, umgicks med Bunney och tvättade. Klockan är nu elva och jag är…pigg. Hur ska man vända på dygnet om man inte kan sova utan istället bara tänker och funderar, i symbios med musik? 

Bull, om du läser detta så tipsa gärna herr Blund om mig.

Ett litet snabbt tips såhär på kvällskvisten, nästintill direkt vidarebefordrat från Anna. Nämligen Mumford & Sons debutskiva Sigh No More, som mycket väl kan vara den bästa plattan hittills i år, i hård kamp med Deportees Under the Pavement - The Beach och Dave Matthews Bands Big Whiskey and the GrooGrux King.

Folk-countrybaserad engelsk funkrock med precis lagom för mycket banjo och glädjefnattande takter. Marcus Mumfords röst är underbart, referenserna flyger åt alla håll och kanter och texterna är precis så detaljrika och ytligt djupa som jag älskar. Det är som ett tidigt Deportees med mer glädje, mer tyngd och framförallt mer känslor; och det är så sjukt mycket mig.

Litte Lion Man – Försök sitta still

Banjo och kontrabas, jag kräver inte mycket mer.

Timshel – Underbar stämsång

Nej, nu ska jag försöka sova lite, något som kommer sluta i ett fatalt misslyckande. Lite te och en lagom halvskräckis, låt säga 24 dagar senare, ligger väldigt nära till hands.


Timmeeeey!