Paradise Hotel, tonårsmentalitet?
Passade på att se gårdagens avsnitt av Paradise Hotel på TV6 Play samtidigt som jag åt, något som är ungefär lika manligt som det låter. Lägger man till faktumet att jag lagade storkok samtidigt som jag lyssnade på Melissa Horn och grät (visserligen p.g.a. löken, but still) så skjuter verkligen maskulinitetsmätaren i höjden. Ding-ding-ding, på alla sätt och vis, liksom.
Anywho, Paradise Hotel var det, och deltagarnas framtoning och mentalitet som mest påminner om ett gäng oerhört osäkra tonåringar. Jag vet inte om det beror på faktorn att de är nästintill instängda med varandra och därmed skapar sin egna lilla verklighet, men jag har fan aldrig sett på maken till torrt kärleksdrama. Pandoras Box och frågan: "Har du, Katja, hånglat med Stefan?" bemöts med flämtningar och dramah-publiks-ohhhh'n som för tankarna till Jerry Springer.
Kom igen nu, helt seriöst, hångel...vad fan, är det en synonym med vild sexorgie där alla deltagare är iklädda apkostymer på Paradise Hotel anno 09, eller? Man tycker ju att förutsättningarna är lysande. Låt oss dumpa ett gäng fagra svenskar på ett flådigt hotell för att sedan fylla dem med alkohol och paranoia samtidigt som ett ständigt hot om återresa tillbaks till ruskiga Sverige hänger över dem. Producenterna måste ha förväntat sig mängder av dramah, backstabbing och strulande...och sen fnissar deltagarna generat efter att man blivit påkomna med att kyssas. Liksom, antiklimaxskalan når väl inte ens så högt?
Håhåjaja, ge mig lite triangeldraman och en massa
jävla vätskeutbytande åt alla håll och kanter,
annars blir jag fan bitter på riktigt. Cimon här
ovan kan ju inte underhålla i all evighet, eller?
