Semisentimental

Vinterns första snöboll kramad och kastad. Vinterns första vurpa avvärjd. Vinterns första ångest låååångt bort i horisonten. Allt som allt; en bra dag.

Jag vet inte varför, men mitt-i-veckan-bitterheten har inte varit närvarande ännu. Och trots det har jag de två senaste dagarna kört jobbets tråkigaste runda samtidigt som mina söndertrasade arbetsskor resulterat i dyngsura fötter (trots att det knappt varit blött på marken) och misshandlade tår. Istället för att bli bitter har jag bara fortsatt nynna på Little Lion Man (Mumford & Sons) och Wake Up (Arcade Fire), lett, och slutligen konstaterat att omväxling beträffande låtar som sitter fast i huvudet faktiskt förnöjer. Även fast det fortfarande bara handlar om två sånger.

Kvällen har spenderats hos Unneholms där jag har gjort...absolut ingenting. Ungefär som en vanlig sitta-och-sura-dag, men istället för att vara dryg har jag bara varit avslappnad. Helläskigt, jag vet, vet fan inte vad jag ska skylla på.

Tog mig till och med ner till Bokia och införskaffade två nya böcker. Eller, nej, alstren i fråga är knappast nya, men de fysiska böckerna är det. Paulo Coelhos kultförklarade Alkemisten, efter inrådan från mer än ett håll, samt Erlend Loes roman Doppler. Vet inte vilken jag ska ge mig in på först, men jag måste erkänna att jag är oerhört sugen på att se om Doppler kan komma upp i samma klass som min absoluta favoritbok Naiv Super, av just Loe.

Annars kan jag konstatera att höstvintern för med sig en hel del tankar, på gott och ont, men eftersom jag är lika ytlig utåt (haha…ha?) som ett äggskal så låter jag dem printas ner på ett annat dokument för att sedan förnöjt se dem mötas av soptunnans grymma anlete. Jag skulle nog kunna vara läskigt pretentiös och djup om jag velat, men i ärlighetens namn, är inte det liiite passé?



Fullt klickbar bild – och ja, datorn sjunger på sista versen..