Semisentimental

Efter några års bloggande på hemlig ort så träder jag slutligen fram ur min lilla bloggsfär och bjuder in er andra (alla tre?) till mina dravliga nonsenstankar. Förvänta er inget utöver det vanliga, jag lovar, ni kommer inte att bli besvikna.

 

Satte mig för övrigt ner framför datorn med John Butler Trio ljudandes från vinylspelaren i hopp om att skriva något av det djupare och mer eftertänksamma slaget. Misslyckades rätt så gravt och den ordentliga skrivtorkan håller med andra ord i sig minst en dag till. Blir till att göra en drastisk förändring i livet inom en snar framtid, annars är risken för mental ohälsa överhängande stor. Visserligen kräver inte mitt psyke något direkt radikalt för att lugna ned sig, men samtidigt så kan jag konstatera att suget efter något nytt är väldigt starkt.

 

Anywho. Deprimerande livsåskådningar kan jag väl vänta med till det andra inlägget (*tyglar pessimisten inom mig*), speciellt en fin torsdagsnatt som denna. Heh.

 

Då strukturisten inom mig är på semester på obestämd framtid, samtidigt som allt vad fantasi och inspiration heter verkar ha försvunnit parallellt med månadens lön, så tar jag helt enkelt fantasilösheten till en ny nivå med lite osammanhängande punktformssvammel. Välsammanhängande och intressanta texter finns det ändå så mycket av överallt.

 

**********

Var och såg Flickan som lekte med Elden, i gott sällskap tidigare ikväll. Filmserien fortsätter att imponera, vilket är trevligt. Det tär dock på min självkänsla att inte få klanka ner på en aktuell svensk film.

 

**********

Säsong 6 av House har äntligen börjat och jag kan återigen stilla mitt veckoliga behov av underbart sarkastiska kommentarer från tv-världens bästa doktor.

 

**********

John Mayers nya singel är fin, men obönhörligt simpel. En klar återgång till de tidigare plattorna, frågan är dock om det är något positivt. Verkar lite oinspirerat och slentrianmässigt. Hoppas att jag har fel, det får framtiden utvisa.

 

**********

Hösten må bära med sig tontals av kyla och mer än ett decilitermått med mörker, men fan vad ljuvlig den är ändå. Promenader i kalla Umeå har aldrig varit trevligare (även fast suget efter lite knaster under fötterna växer med var dag som går) och faktumet att man kan sitta inne och göra ingenting utan att få dåligt samvete är ju heltrevligt.

 

**********

Min Missy Higgins-mani har kommit till en nivå som sakteligen börjar skrämma mig själv. Det är ju en sak om man vore hopplöst förälskad i en individ som man känner, men i en kändis? Come on, that’s so fjortonårigttwilightfan-igt. Typ.

 

 

Personligt kom-i-håg: Hädanefter borde jag ha något konkret i huvudet innan jag sätter mig ner för att blogga.