Semisentimental

Sitter hos Unneby och Majsan och slötittar lite på när Unneby spelar tv-spel (för ovanlighetens skull..) samtidigt som jag låter deras abnormalt stora laptop värma mina frusna ben. En lagom aktivitet för en söndag som helt klart verkar gå i seg- och trevlighetens tecken. Den feminina delen av hushållet har smugit iväg och tagit en eftermiddagslur, något som drastiskt sänkte kompetensnivån i vardagsrummet, vilket knappast var direkt nödvändigt. Jag kallar oss inte enfaldiga, men med tanke på hur djupa och välbetänkta samtalsämnena varit hittills under dagen (läs: ironi) så har jag en känsla att vi tillsammans kommer att uppnå en helt ny nivå av nothingness. Fan va vi är bra.

Gårdagskvällen spenderades även den här på Mariehemsvägen 5 B (hint, hint) och…ja, även den gick i slapphetens tecken. Jag vet inte om det är den fenomenala UG-känslan med de slitna sofforna eller om det är sällskapet ifråga, men direkt jag kliver in genom Unneholms (just trying it out) ytterdörr så reduceras min intellektualitetsnivå å det grövsta. Inte på ett negativt sätt, snarare på ett jag-skrattar-åt-saker-som-i-grund-och-botten-inte-är-roligt-sätt. På samma sätt som med systrarna ungefär; herrejävlar, är Unneby brorsan jag aldrig velat ha?

Fan va vi är bra.

En nykter helg med andra ord, något som är oerhört skönt. Två filmer betades av under lördagskvällen, en halvdan och en helkonstig. Till att börja med den amerikanska nyinspelningen av den svenska dramathrillern Den Osynlige, smärtfritt översatt till The Invisible. En film som föga förvånande vare sig lyckas eller misslyckas med någonting alls. Fantasi-delen var inte trovärdig eller särskilt effektfull, thrillerinslagen var inte spännande för fem öre och det rent dramaturgiska samspelet mellan de båda huvudrollspersonerna kändes…grått och oviktigt. En stabil slötittatrrulle dock, men absolut inget mer än så.

Den andra filmen, som sågs efter en snabb toast-safari till Statoil, hette Go och var faktiskt riktigt bra, om än konstig. Förväxlingskomedi med liten dos droger och sex, med andra ord perfekt när lördagen sakta förvandlas till söndag. Dessutom så gillar jag verkligen Timothy Olyphant (mest för namnet, men va fan), förutom när han har rakat hår och ränner runt i alldeles för stor kostym.

Borde kanske passa på att ursäkta The Unneholms för mina konstanta ”Åh, han/hon känner jag igen. Vad har han/hon varit med i tidigare?”-utrop, men så blir det när jag ser filmer som enbart består av birollsskådespelare. Ingen är perfekt, speciellt inte när man är rätt så dryg i vanliga fall också.

Anywho, nu ska det drickas kaffe och degas ett tag till innan jag släntrar hem för en minst lika inaktiv kväll i min egna sköna soffa. Ska bara försöka skaka av mig minnena från det vi såg av Körslaget igår på tv, innan jag får permanenta, mentala men. Jag vet att jag inte är den mest positiva individen som gått på denna jord (något säger mig att jag placeras relativt långt ner på den listan), men det kan väl inte bara vara jag som tycker att det är helläskigt med så många glada människor samlade på ett och samma ställe? Under öppningsnumret när alla liksom skrek (sjöng?) och dansade (..) i ren eufori så var rysningarna i ryggraden, och inte av det positiva slaget, helt klart befogade. Jag säger inte att jag vill ha ett emo-körslag, men lite mer sansat kan det väl i alla fall vara? Normala människor skriker inte av glädje när en dansbandsnisse på 35 vårar iklädd alldeles för tighta ’kläder’ totalslaktar en låt som Sweet Child Of Mine. Inte ens i Sverige.



Snälla?