Semisentimental

So, goodbye for a while, I’m off to explore every boundary and every door.

It always gets me. Just den strofen, just den låten. Det går inte att komma ifrån faktumet att om mina känslor skulle plitas ner till en låt så skulle slutresultaten troligen vara kusligt likt Going North. Världens bästa låt, något som jag sagt tidigare och håller fast vid.

Musik är starkt, känslor likaså, så när de båda sakerna överlappar varandra i ren perfektion så blir det lätt väldigt sentimentalt. Jag har inte tänkt göra en djupdykning i livskänslopoolen, det besparar jag er, men samtidigt så vill jag spy ur mig femtioelva olika känslor och tankar på en och samma gång, och sedan ventilera de riktigt jobbiga ämnena. Men, vi ställer det åt sidan, på obestämd tid. Blir nog bäst så. Keep on bygging the skal, liksom.

I wanna dance, the tango with chance, and I wanna ride on the wire.

Underbara Missy. Ibland är det verkligen löjligt bra. Kvällen har spenderats i ensamhet då jag inte orkade följa med syster B på långpromenad, något som givetvis innebär levande ljus, te och trevlig musik. Det går inte att komma undan, när det kommer till att ta det lugnt så är det liksom tre ingredienser som man nästan inte klarar sig utan.

I övrigt så börjar jag känna mig som hemma här på Ålidhem. Igen. Bortsett från Dagens Visdomsord, en företeelse som troligtvis kommer att äta upp den sista lilla livsglöd som jag sitter på (dagens lyder: ”Hope is painfull”), så känns allt kalas. Har spenderat dagen med att laga alldeles för mycket mat, och äta minst en portion för mycket också, samt återuppleva lite gammal musik. AOR-rock från 2004 med Survivors gamla gitarrist i spetsen, se där ja.

Nej, nu ska jag återgå till mitt goda te och än godare choklad och förhoppningsvis tänka på mer relevanta saker. Typ gröna kaniner som spelar badminton på en rosa sandstrand. En bild i min smak.