Semisentimental

Snubblade över ett textdokument från december alldeles nyss. Ett försök till att sammanfatta skivåret 2009 och hylla de absolut bästa skivorna. Kul, tänkte jag, det här kan jag ju skriva klart. Sen såg jag att jag hade börjat skriva motiveringar till samtliga skivor, hunnit avverka dussintalet, men fortfarande hade ca 45 skivor kvar. Då konstaterade jag två saker; jag lyssnar på för mycket musik, och nej, jag orkar verkligen inte ta tag i det här just nu.

Istället tillbringade jag nyss några minuter med att kolla igenom min last fm-profil och ytligt sammanfatta min musiksmak. Förvisso är det inte en klockren resumering eftersom det bara är mina spelningar via datorn som scrobblats, så artister likt The Shins, Pink Floyd, Dave Matthews Band, Led Zeppelin, Hendrix och andra band som jag huvudsakligen kör via cd och vinyl, ja, de faller på fel sida av ramen, liksom.

Anywho, topp 20 bjuder jag på ändå, i brist på annat vettigt att göra.

1.       Missy Higgins (överraskning, eller hur?)

2.       John Mayer (for the good ’ol days)

3.       Jack Johnson (som funnits I mitt liv sedan mellan/hög-stadiet, och ändå alltid känns…fräsch)

4.       Paolo Nutini (två underbara skivor, glädje och vemod; allt i ett. Skotskt dessutom, win)

5.       Mumford & Sons (upptäcktes i slutet av 2009, löjligt bra, löjligt mycket mig, jag älskar dig Anna)

6.       The Jimi Hendrix Experience (tjo, ganska högt upp ändå, win)

7.       The John Butler Trio (som egentligen borde vara högre upp, skyller på min underbara vinylkopia av Sunrise over Sea för det)

8.       Bo Kaspers Orkester (gubbvarningen går i taket, vi försöker dölja det genom att sluta skriva mitt i meni..)

9.       Deportees (gillades mer vid debuten, även fast den nya skivan är fab så det räcker och blir över)

10.   Håkan Hellström (haha, sådärja, och i grund och botten bara en och samma skiva)

11.   Babyshambles (återigen egentligen bara en skiva som snurrat, en fenomenal sådan dock)

12.   Dave Matthews Band (har fallit på att endast den nya skivan finns på Spotify, vilket är en skam)

13.   The Beatles (ge mig på Spotify, nu, snälla?)

14.   A Fine Frenzy (jag vill bli tjej så att jag ha samma hår som henne utan att känna att det är fel…eh, är det…fel?)

15.   Led Zeppelin (gadden på underarmen vill ha de högre upp, jag vill ha dem på Spotify..)

16.   Damien Rice (vemod och ångest lyser ju lite med sin frånvaro för tillfället, men det dyker nog upp snart igen, och då är det Damien som gäller)

17.   Brad Paisley (haha…ha…country, fy fan…hatkärlek)

18.   Hello Saferide (ge mig en ny skiva i samma klass som Introducing, inget jävla skit som den förra tristesskapelsen)

19.   Frank Sinatra (kungen klarar sig precis, fab)

20.   Pink Floyd (skulle vara intressant att se deras placering i speltid istället för antalet låtar, deras bästa skiva Wish you Were Here klockar nämligen in på ca 40 minuter med sina fem spår..)

Nu inser jag visserligen att detta är ungefär lika ointressant för er som läser som det är intressant för mig själv, men å andra sidan så är det just min blogg, och om jag känner för att nörda ner mig i statistik så borde väl det vara okej? Nästan. Typ.

Har för övrigt, på tal om ingenting, lyssnat på Going North 254 via Spotify, och känner fortfarande sug efter att sätta igång världens bästa låt minst en gång om dagen. Det är fan tragiskt.

Nej, nu ska jag och Bunney rycka tag i oss, strosa iväg till Ica och få tag i något ätbart. Vi hade tänkt göra någon trevlig pastasås först, men nu lutar det mot något som inte innebär att vi behöver aktivera oss mer än nödvändigt. Kanske lever på snus idag, känns som att jag är värd det.