Huvvaligen
Lite mer pillande med min nya spellista och sedan försök till sömn. Vilken tur att jag inte låg och sov till 15.00 idag, då skulle jag ju vara jättepigg just nu (obs: ironi).
Jag har våta drömmar om en kontrabas, är det fel?
Lördagshumor
Världshistorien på fem minuter.
Nyheter för hästar.
Rödluvan och Vargen.
Paradise Hotel, tonårsmentalitet?
Passade på att se gårdagens avsnitt av Paradise Hotel på TV6 Play samtidigt som jag åt, något som är ungefär lika manligt som det låter. Lägger man till faktumet att jag lagade storkok samtidigt som jag lyssnade på Melissa Horn och grät (visserligen p.g.a. löken, but still) så skjuter verkligen maskulinitetsmätaren i höjden. Ding-ding-ding, på alla sätt och vis, liksom.
Anywho, Paradise Hotel var det, och deltagarnas framtoning och mentalitet som mest påminner om ett gäng oerhört osäkra tonåringar. Jag vet inte om det beror på faktorn att de är nästintill instängda med varandra och därmed skapar sin egna lilla verklighet, men jag har fan aldrig sett på maken till torrt kärleksdrama. Pandoras Box och frågan: "Har du, Katja, hånglat med Stefan?" bemöts med flämtningar och dramah-publiks-ohhhh'n som för tankarna till Jerry Springer.
Kom igen nu, helt seriöst, hångel...vad fan, är det en synonym med vild sexorgie där alla deltagare är iklädda apkostymer på Paradise Hotel anno 09, eller? Man tycker ju att förutsättningarna är lysande. Låt oss dumpa ett gäng fagra svenskar på ett flådigt hotell för att sedan fylla dem med alkohol och paranoia samtidigt som ett ständigt hot om återresa tillbaks till ruskiga Sverige hänger över dem. Producenterna måste ha förväntat sig mängder av dramah, backstabbing och strulande...och sen fnissar deltagarna generat efter att man blivit påkomna med att kyssas. Liksom, antiklimaxskalan når väl inte ens så högt?
Håhåjaja, ge mig lite triangeldraman och en massa
jävla vätskeutbytande åt alla håll och kanter,
annars blir jag fan bitter på riktigt. Cimon här
ovan kan ju inte underhålla i all evighet, eller?
Du vet att du mösste..
Jag är uttråkad för tillfället. Oerhört uttråkad.
Alltid trevligt att fördriva lite tid shoppandes med Unneholms, och dagen till ära även Milton, men allt som allt är jag fortfarande väääldigt uttråkad. Varför kan man fråga sig, men bara för att man orkar formulera en halvtaskig frågeställning så innebär det inte att det finns något konkret svar. Så, vi skippar det va, eller hur?
Sitter i mitt dovt ljusupplysta (eh; på det ordet) rum och lyssnar lite på British Sea Power samtidigt som jag smuttar lite på Blossas årsglögg (som är betydligt godare rumstempererad). Deras album Man of Aran vore en given vinnare av epitetet Årets Platta, om det inte varit för en kvartett sjukt talangfulla musiker från London. Mumford & Sons är nämligen det bästa som kommit fram i musikväg under 2000-talet tillsammans med Missy, Butler, Mayer, Nutini och Johnson. Och det är inga dåliga namn att nämnas med i min bok.
Lite shopping idag, som tidigare nämnt. Hittade en riktigt snyggt tröja på MQ som jag är fullständigt förälskad i samt en sjukt...sjuk mössa på HM som jag (helt ärligt) funderar på att gifta mig med. Eftersom kreativiteten fortfarande lyser med sin frånvaro samtidigt som klockan börjar närma sig samvetesgränsen (inte för att det spelar någon roll, kommer ändå sitta uppe till...sent) så tror jag att jag sätter punkt där och istället bjuder på två bilder på det sistnämnda inköpet.
Snacka om att vara redo för vintern, nu saknas bara snön!
Här ska det egentligen stå något intressant och tänkvärt som på ett
smidigt sätt delar upp de bägge bilderna.
Schtekschmekmodellskolan nästa, eller hur var det nu..
Vardagstankar och skit
Tisdag, och jobbtröttheten har redan letat in sig i varenda liten vrå av min kropp och själ. Förändring må om mångt och mycket vara en modeförteelse utan dess like, men ibland så är det just vad man är i behov av. Men, hur förändrar man något som man inte fullt förstår sig på och än mindre vet vart man vill styra? Livet är onekligen ett svårförstått fenomen, men jag ska knäcka nöten, om det så är det sista jag gör.
Världens bästa Hellström får sätta ord på tankarna då den bristande kreativiteten inte lyckas med det. Om någon känner till en bra låt som heter något i stil med; "Vad fan vill du göra med ditt liv och hur i helvete ska du lyckas med det?"; så tipsa gärna mig om den.
Men du, du lutade dig mot mig när du var svag
Och jag hjälpte dig igenom dan
Jag var där för dig när du var ensam
Och jag var där för dig när du var ledsen
Du la dig på rälsen
Du var så trött
Du lät tågen ta bekymren
Irrelevans är helt irrelevant när det kommer till musiklyssnande. Texter som kanske inte har något med en själv att göra kan ändå kännas så fullständigt träffande. Eller så finns kanske relevansen där, någonstans?
Jag har inga starka armar att bära dig på
Jag är inte mycket, inte mycket att titta på
Men du kommer aldrig behöva ljuga igen
Du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen..
Ding-ding-ding. Relevansklockan ringer i alla fall på de två första raderna. Högt dessutom. Att det ska vara så svårt, så jävla svårt. Huvva, eller för att norrländska till det hela lite; huvvaligen. Nej, lite glädje kanske kan finnas i sällskap med andra individer samt desperata husfruar? Vi ger det ett försök.
Ljuva tretimmarslunch
Hörnsoffor är, helt ärligt, världens mest överskattade möbel. Varför skulle man vilja placera en pjäs som är helt befriad från naturliga myspositioner centralt i sitt vardagsrum? Det är liksom fel, bara fel. På alla sätt och vis.
Och ja, jag sitter hos Unneby och plågar honom med lite Thom-musik samtidigt som han spelar tv-spel. Tur för honom och Maja att soffan som för tillfället huserar i mitt och Eriks förråd verkar ifylla precis alla myskvoter som existerar. Med råge.
Det verkar för övrigt vara helt klart att jag flyttar efter jul, om nu inte Hannah skulle tvärändra sig och dissa Bella och Diana :p. Tunnelbacken here I come, en etta på 45 (eller var det 42?) kvadrat för strax över 3000 riksdaler i månaden. Känns helt klart sådär löjligt perfekt. Läget. Storleken. Priset. Lycklig Thom? You bet.
Ge mig, nu!
Unneblä må vara en superindivid rent generellt, men att han inte äger tekanna, tesil eller något liknande är fan något av en skam. Försöket till att göra Pards lussete rättvisa…tja, det misslyckades. Kaffefilter, en skål (som jag, såhär i efterhand, kan konstatera inte passar speciellt bra att hälla med) och lite pysslande resulterade i…eh, kaos? Jaja, vi försökte i alla fall. Typ.
Du kommer gå långt?
Woho. HOFFMAESTRO & Chraa-kväll. Försöken till att hålla sig kvar på soffan har misslyckats rätt så rejält. Det går fan inte att sitta still när man lyssnar igenom albumet The Storm. Fullständigt fenomenalt. Klicka igång skiten och gör ett försök, vettja.
Kvällen verkar på förhand innehålla absolut ingenting. Känns lite småtorrt, men det kanske väntar något spännande runt hörnet. Mitt PS3 är kvar i byn sen några veckor tillbaks, och även fast jag inte ens nästan känner något sug på att spela (måste fan köpa Singstar) så slog det mig igår att jag även använder den svarta lilla lådan som filmuppspelare. Seg måndagskväll och apparaten som sitter på tio osedda filmer är såklart fem mil ifrån mig, lysande där Thom, verkligen.
Och hörlursingången på datorn verkar ha tagit livet av sig också. Fy fan.
Nej. Middag is the shit, även fast den till mesta del består av ris. Massor av ris. Herregud vad jag vill ha lön. Nu. Igår. Yes please?
Verkligen en fullständigt underbar låt
De sista tonerna från The Storm klingar ut och i samma stund så sätter mitt undermedvetna igång Florence Valentins platta Spring Ricco. Se på fan, hur grön jag än vill vara så kommer jag nog alltid att luta lite för mycket åt vänster. Och jag som inte vill vara som alla andra unga med naivt frihetshopp. Meh.
Slut på kontot
Sju öl, tre drinkar och två shots. Varav en var tequila (huvva). Därför kändes det konstigt att fyllan inte var så närvarande medan jag var ute på krogen. Ungefär samtidigt som jag klev in i lägenheten så verkade den dock slå till, något som förtydligades då jag pratade med Jonas tidigare idag. Tydligen så hade jag pratat med honom över msn, något som jag strängt förnekade. Efter lite argumenterande så visade det sig att jag hade trott att han var någon annan (för jag kom ihåg att jag letade efter hans namn på kontaktlistan men inte hittade honom), vilket givetvis inte var fallet. Hm.
Trevligt hade jag igår dock, inget snack om saken. Tempot var kanske lite väl lågt, men allt som allt var det en behaglig utekväll. Lagom, eller kanske en aningens för lite. Jag vet inte helt säkert.
För övrigt så undrar jag hur man som bartender kan höra fel på ”två sexor minttu” och därefter börja blanda upp någon osmaklig drink beståendes av gin och diverse andra äckelvätskor. Tur att Unneby orkade gå tillbaks och fixa till det hela, pick your battles, liksom. Bartendern vägde dock upp misstaget när han senare under kvällen gjorde en dynamite apple-drink. Som en appletini fast i maskulinare form och med än mer äppelsmak. Win, så att säga.
Dagen till ära är seg. Väldigt seg. Funderar skarpt på att försöka få i mig något ätbart, två chokladbitar samt ett par mackor hos Unneby är nog nämligen ingen direkt synonym med tallriksmodellen. Skulle vara så oerhört gott med någon sorts snabbmat i skrivande stund, men då mina sista slantar gick till mjölk och smör så får jag helt enkelt borra ner huvudet i sanden och göra mitt bästa för att genomlida de sista dagarna innan lönen återigen lyser upp den mörka hösttillvaron.
Bridget Jones på trean klockan nio ikväll. Guldkantat värre. Nu är frågan bara om jag orkar släpa mig tillbaks till The Unneholms eller om jag ska bädda ner mig själv i soffan med lite te och en stor dos slapphet. Får se vad livsgnistan har att säga om det hela senare ikväll…nu lossnade dock ännu en skruv från min dator så jag tror faktiskt att jag lägger undan stackaren och låter den vila lite. Äh, va fan, jag gör nog honom sällskap. Vi kan skeda, i brist på mänsklig kontakt. Den är ju varm och så, och sedan låter ju fläkten som andetag. Nästan. Om man vill det tillräckligt mycket. Kanske?
Svek, skala banan och dildohund?
Ämnena som behandlades var många, och väldigt spridda beträffande seriositet och relevans. Precis som sig bör. Mycket klokare är jag inte, men jag kan ändå konstatera följande:
• Dagdrömmande går onekligen inom släkten (Hannah, du får vara min tredje syster, om du vill). Och då menar jag inte smådrömmar som tittar fram lite då och då, utan om fantasialster som innehåller allt från gediget manusarbete till ett dussintal alternativa slut. Blir det inte rätt, gör om. Let’s take it from the top!
• Att associera allt till sex är världens bästa skrattkatalysator, även fast etiken stundtals var väldigt låg. Stackars lilla Sickan. Att en oskyldig liten hund kan brainstormas fram till något så osmakligt kräver fan sina mentalt labila talare.
• Svenne Banan som samlagslåt för att träna upp en viss färdighet skulle enbart resultera i en väldigt uttråkad kille och en ungefär lika utskämd utövare. Men man måste väl börja någonstans?
• Nästa helg kommer att bli vild. WILD, i tell you. Satan i mig, hypen är redan oförskämt hög.
• Timmäh. Liksom, jä, who doesn’t want some?
• Hannah kommer att göra kometkarriär som sexleksaksutvecklare. Patentverket nästa, direkt efter du har fått bukt med återfuktningsförmågan dvs. Mina idéer tedde sig inte som lika genomförbara, även fast jag är fullständigt övertygad om att Bella skulle klara av det hela. Inget snack om saken.
• Bara tanken på alkohol, och ångorna från den alkoholfria glöggen, gjorde Bella lite rund om fötterna. En dryg vecka kvar, sen kommer det att spåra. Big time.
• Årets glögg från Blossa var rätt så tråkig. God, men inget speciellt. Smakade som vanlig vit glögg med lite (liiiite) syrlighet. Besviken, hypen inför det hela förtog tyvärr lite av helhetsupplevelsen. Ungefär som med den nya Twilight-filmen. Fast med mindre vampyrer, och helt utan varulvar, trots att skägget börjar repa sig efter Halloween-eskapaden (Hugh Jackman, passa dig).
• De slår älgen med en yxa Bella, de använder inte älgen för att slå en oxe. Även fast jag håller med om att det vore jäääävligt manligt och norrländsk. Lyfta upp en älg och veva till en oxe med den så att de båda dör, mer norrländskt är hjortron, liksom.
• Jag bröt mitt egensvorna löfte om att inte röra glöggen före första advent. Bra självdisciplin där Thom, verkligen.
• Hannah sa att hon inte skulle ragga på krogen nästa vecka. Jag hörde, och antecknade. I dare you, du vet att du inte kommer att kunna hålla dig. Tillräckligt stolt för att försöka? ;)
• Killar och tjejer huserar på våglängder som är så sinnessjukt långt ifrån varandra. Man skulle behöva en antenn lika stor som Hubbleteleskopet för att lyckas här i livet, och jag som uppfostrats så fel och därför håller till någonstans mittemellan har det ju ännu svårare. Kunde de inte skickat med en bruksanvisning med lite nödvändiga tips samtidigt som man kom i puberteten? Får man med en förklaring när man köper batterier så är det väl i alla fall det minsta man kan begära? I och för sig så satte jag ”läser aldrig bruksanvisningar” på den manliga spalten i min tidigare blogg, så frågan är ju om jag är redo att tappa än mer i racet mot kvinnan inom mig bara för att lyckas i kärleken? Hm, tåls att tänkas på.
Edit:
Herrejisses, glömde dem mest episka iden som var undertecknad Die:
* Hur man ska lära känna en snopp för att på så sätt inte vara rädd för den längre. Tvådelad. Dels hälsa på den (ja, precis som det låter) och i nödfall karamalisera härligheten med något sött (i Dianas tankegångar var det jordgubbsglass) och på sätt tvinga sig själv till att förtära delikatessen. Glassen alltså. Tror jag. Win-win-situation antar jag.
För vi har vårat glada barnasinne kvar
Vad gör man i sällskap med två äldre systrar som är precis samma lilla pojke (alternativt flicka) som en själv inombords? Jo, man spelar världens gulligaste tv-spel och skriker obskyra ord till små söta tygdockor. De jullediga kvällarna som inte kommer att spenderas med promenader, snölekar (hoppas..) och andra lantliga företeelser är helt klart räddade.
Lejonsvansen som tyvärr inte ses på bilden konfirmerar att Mumford & Sons verkligen arbetat in sig i mitt undermedvetna. Little Lion Man, jag är kär. Och ja, den arga figuren i bakgrunden är skapad av syster B. Såklart.
Musiktips till fattig sthlmbo med lågavlönat hittepå-jobb (som går att lyssna på med laptop):
Skotsk mysdeppmusik med lagom mycket glädje
Amerikansk Singer-folk-pop med kvinnlig melankoli
Övertydlig vänstermusik, för att vi alla har en liten trotssöderkis inom oss
Svammel, i brist på annat
Korkad Thom. Är man trött när man kommer hem från jobbet och just precis lyckas skärpa till sig och lagat (samt ätit) lite mat så släcker man inte ner alla lysen, sätter på samma avslappnande musik igen, för att återigen slockna i soffan.
Kvinnlig Thom. Du har skägg. Du gillar att röka pipa. Du dricker öl på vardagar och gottar gärna ner dig i ett aldrig sinande whiskyträsk. Du borde inte sitta ensam hemma med tända ljus och se på Desperate Housewives.
Imorgon blir det So you Think you can Dance. På torsdag blir det Glee. Så på fredag får jag se till att väga upp det hela genom att göra något riktigt manligt. Den stora frågan är bara vad, för så speciellt manlig är jag faktiskt inte (ställningen har tyvärr fallit över i alldeles för stor fördel till den kvinnliga sidan, jag har slutat räkna).
Det bästa av två världar. Tre faktiskt, om man räknar med världens vackraste vinylskiva i bakgrunden.
Hade tänkt utnämna Loneliness is Better When You're Not Alone till kvällens temalåt, men efter lite kortare reflektering så kom jag fram till att den groende depressionen knappast var i behov av än mer gödning. Därför hänvisar jag bara till 2009 års näst bästa platta som kan sätta en avslappnande guldkant på vilken dag som helst. British Sea Power heter bandet och skivan i fråga heter Man of Aran. Ett (nästintill) instrumentellt verk som ni alla borde lyssna igenom minst en gång. Gör ingen stor grej av det hela, sätt bara igång det hela i bakgrunden och njut. Förutom om ni spelar direkt från laptophögtalare, då kan ni lika skita i det hela. Bra musik behöver sina ljudelement, suverän musik kräver det.
Irrelevant fakta för den som är intresserad. Har precis försökt börja skriva lite på ännu en bok och efter att ha tappat bort både mig själv och motivationen i min satir-roman så har jag bestämt mig för att dyka ner i kärleksdelen av litteraturpoolen. Tragiskt? You bet, men om jag gillar att skriva om det så borde det väl i alla fall finnas någon vilsen själ i detta avlånga land som är villig till att läsa skiten?
Winter Winds
Tid till tankar, idéframföranden (som oftast resulterar i misslyckanden) och…själslig frid? Nej, stryk det sista, jag är trots allt inte buddist.
Tankar; främst för att det troligtvis är det mest naturliga som finns; att tänka. Konkretisering av reflektioner, eller dagdrömmeri, är så oerhört simpelt. I textform. Det är dock betydligt enklare att vara öppen med det ytliga, så därför känner jag mig stundtals lika djup som en barnbassäng. Utan urin, jag är nämligen väldigt mån om min hygien.
Det är intressant hur enkelt det är att prata om allt mellan himmel och jord med syskonen, och känslobrodern Jonas, för att sedan inte ens våga posta en kort text på Internet. Att dela med sig av sig själv till andra är något av det svåraste som finns, så att en annan individ än de ovan nämnda fått läsa en text (som egentligen var rätt så abstrakt och allt annat än konkret), som klargjorde hur jag är och känner mig (trots att den skrevs för två månader sedan) kändes…bra. På ett sånt där baby-step-sätt.
Känslor är ramen, tankar målbilden, men likt förbannat så letar jag febrilt efter både pensel och målarfärg. Och jag som till och med har problem med att rita streckgubbar.
Idéframförande; för det är ett sätt att förbättra mina halvdana försök till skapanden; precis på det där något naiva sättet som aldrig lämnar oss människor. Drömmen om det där som man innerst inne vet att man faktiskt kan uppnå, men som så oerhört få individer verkligen vågar anstränga sig för.
Musik? Nej, det är enbart texterna som klickar när försök till det hela görs, och det är som bekant bara en del av hela kakan. Skrivande? Kanske, men samtidigt så är jag fullt medveten om att jag behöver uppleva massor av saker innan jag är redo att göra realitet av min största dröm. Med andra ord så används kreativiteten i dagsläget enbart till att skapa än mer tankar som i sin tur leder till än mer torftiga försök till skapande. En ond cirkel som på något sätt känns både irriterande och hemtrevlig, inte helt olikt mitt hår.
Och ja, jag behöver verkligen klippa mig.
Beträffande att skriva något intressant och betydelsefullt i den här bloggen, nja, det kommer nog inte att hända. Tyvärr.
Ny serie att börja följa?
Att det dessutom är skaparen av den fenomenala serien Nip/Tuck, Ryan Murphy, som står vid rodret är knappast någon negativ aspekt. Serien har dessutom öppnat succéartat på andra sidan Atlanten, så jag hoppas verkligen på det bästa.
Handlingen är simpel. Läraren Will Schuester bestämmer sig för att ta över McKinley High Schools körgrupp och förbättra standarden avsevärt, något som dock visar sig betydligt enklare än det låter då (föga förvånande) enbart ”töntar” och mindre socialt anpassade individer är villiga att ställa upp. Se på fan, att sjunga i kör är kanske inte så coolt ändå.
Det har skvallrats om störtsköna karaktärer, heltrevliga musikalnummer och väldigt mysig humor, och även fast det på förhand stämplades med en fet High School Musical-stämpel (vilket givetvis inte är positivt) så verkar Glee faktiskt vara någonting helt annat. Musikaler är underbara, och att få se det i skolmiljö uppstyrd av Ryan Murphy låter på förhand läskigt intressant. Hörde även en fågel som viskade att Journeys slagdänga Don’t Stop Believin' skulle vara en av många låtar som framförs under seriens gång, och bara det är ju skäl nog till att följa det hela.
Ris eller ros? Jag vettefan, men jag ska ge det en chans iaf. Ikväll på TV4 klockan 21.00
Musiklunch..
En liten fundering beträffande mina musikvanor bara, eftersom jag ändå inte har något bättre för mig. Anna konstaterade igår att min (och Eriks) lägenhet är väldigt lyhörd, något som jag helt hade missat (om man ignorerar grannens lagom onyktra singstar-maraton i somras). Det väcker ju givetvis frågan, exakt hur mycket hatar mina grannar mig?
Mina högtalare har rätt så bra tryck, jag lyssnar ofta och högt på musik och inte sällan rätt så sent också. Men tanke på att jag, tydligen, kan höra när de går i lägenheten ovanför så vore det onekligen intressant att veta hur det låter i grannlägenhetens rum som vetter mot mitt vardagsrum, speciellt med tanke på att basutblåsen är riktade nästintill direkt mot väggen…hm.
Kan väl lägga det här på plussidan beträffande vad som är bra, respektive dåligt, med att bo i Sverige. Kan lova att människor i andra länder skulle knackat på rätt så kvickt om man spelade musik som en idiot, hela tiden, men i Sverige sitter man istället och filar på en arg lapp som man slutligen inte vågar hänga upp.
Antar att det är tur att jag bor i ett studentområde, toleranströskeln är nog betydligt högre än i mina tidigare lägenheter. Eller, kan det vara så lysande att mina grannar faktiskt har bra musiksmak, gillar det jag spelar och i hemlighet vill att jag ska höja än mer? Ja, så måste det vara, såklart.
Fullt klickbar bild
Lite Thom-lektyr modell äldre
Kan inte somna utan spenderar istället natten med Mumford & Sons samtidigt som jag läser igenom lite i min gamla blogg. Kan konstatera följande: Sommaren 2008 var inget bra Thom-år rent känslomässigt, men fan vad jag skrev.
Hittade en liten text som jag tyckte var speciellt intressant, inte själva innehållet utan det överdrivna användandet av ord som jag i dagsläget inte ens skulle orka använda mig av. Fantasilösheten må vara på sin topp, men här är den:
Varning för bitter tonårsmelankoli
De metodiska slagen från mitt brustna hjärta är allt som övertygar mig om att jag är vid liv. Sporadiska tankar blandas i en känslomässig asymmetri som reducerar min själsliga livslängd med alldeles för många år. Att leva kan understundom vara ett lidande, att inte våga leva på riktigt är emellertid städse förödande.
Livet är en komplicerad färd, en halvdant utsträckt linje som frekvent trasslar in sig i sin egen komplexitet. Ett virrvarr av essentiella händelser och, till synes, mindre vitala intermezzos som i slutändan ska bilda en livshistoria. Jag är bara en människa, en liten obetydlig individ i en vidunderlig tillvaro. Livet skrämmer mig, det håller mig vaken om nätterna.
Andetagen kan förtälja mina känslor; en patos för kärleken, det enda som inte infinner sig.
På samma sätt som jag bär på hemligheter och samvetskval - faktum som utrönar min mänsklighet - så plockar jag stundligen på mig upplevelser och emotioner som formar någonting unikt. Att alla händelser är av vikt och spelar sin substantiella roll känns naturligt, frågorna varför och när koncipieras ändock.
Och med detta kommer tankar. Tankar och fruktan.
So the floodgates open but nothing comes out
I'm feeling no relief in my head, just doubt
But my heart keeps telling me, "Hold your ground
You'll never learn a thing if you bail out now"
Jag känner varje andetag i kroppen, hjärtat masserar min kropp med sitt konstanta utflöde av nytt och friskt liv. Med varje slag. Det jag känner i min kropp är det enda som hörs i rummet, det enda som spelar någon roll. Jag har slutat drömma, i sömnen; det så begränsade fenomenet, likaledes i mitt vakna medvetande.
Glöd, det är vad jag är i behov av. Passion. Glädje. Liv.
And I'm lonely again tonight
I can feel it like a knot in my side
They keep saying this is part of the ride, but I'm not getting stronger
Längtan efter snö
Dock så är det inte perfekt, för även om vädret varit sådär underbart skönt hela dagen hittills så suktar jag fortfarande efter snö. Mer snö. Jag vill vakna upp på morgonen och mötas av abnormalt stora snöflingor och en decimeter nysnö över jobbilen. Känns dumt att vilja slita extra på morgonen bara för att komma iväg med bilen, men fan vilken nysnösabstinens jag börjar bygga upp.
Vintern totaläger, så enkelt är det. Speciellt nu när jag börjat återuppbygga mitt teförråd med lite nya smaker (personligt komihåg: köp fler teburkar), samtidigt som första advent med sin glöggtillåtelse närmar sig med stormsteg, så är det i grund och botten enbart ett fylligt snölager som saknas. Samt lite mer pengar. Och lite mer kärlek. Och en ponny.
Kan passa på att tipsa om lite mer musik, dagen till ära är det en norsk singer/songwriter vid namn Marit Larsen som får stå i rampljuset. Hennes andraplatta The Chase är en sockersöt och otroligt vacker historia som värmer vilket hjärta som helst. Perfekt eftermiddagsmusik, kolla upp henne på Spotify.
Bläddrar för övrigt lite bland kort som jag tagit under året som gått och funderar skarpt på att slänga upp en fantasilös bildblogg med det bästa av det bästa. Det blir dock en uppgift för framtiden, för det finns otroligt mycket skit att rensa bort. Kan i alla fall teasa med en simpel bild som bara styrker all denna längtan efter mer snö.
På återseende, ha en bra dag, det är du värd.
Om folk inte hör dig, tjata lite högre
Jag kommer fortsätta att skrika mig hes över Mumford & Sons briljanta debutplatta och
kommer så att fortsätta tills jag är väldigt hes, och väldigt nöjd.
En simpel helg i skogen
På schemat stod absolut ingenting och jag måste helt klart konstatera att jag lyckades fylla i kvoten till bredden. Skitsnack med syster B om hur kärlek och känslor bara medför problem, samt att majoriteten av alla killar i världen är inkompetenta idioter, och skitsnack med syster D om…ja, en massa irrelevant strunt. Precis vad jag behövde.
Annars var det skräckfilm som var temat för helgen, då vi hann mata oss igenom Zombieland (knappast skräck, men ack så bra), Paranormal Activity, Halloween H20, en liten bit av Black Christmas (som verkligen inte åldrats med värdighet) samt 28 Dagar Senare. Klart läskigast var Paranormal Activity som verkligen kom igång efter en något för seg första timme.
Kortfattat så kan man sammanfatta det hela med fem ord, och lika många bilder. Utan inbördes relevans eller logik:
Timmäääy!, Whaaaasiiiiiiide (läs: wild side), Mås och Brända Morrhår.
De första sju bokstäverna man plockar upp, och dessutom ska man
inleda spelet. Hur i hela friden? Grrr, liksom.
Fullt fokus från farsgubben. Det här med att bilda ord under stress
verkar dock inte riktigt vara min grej, vilket faktiskt är väääldigt konstigt
och irriterade mig..
..Så till den grad att jag började fuska, kände mig sjukt smart, kom
på att det hela inte gav mig någonting alls av värde, för att slutligen
känna mig som en aningen sämre människa.
Men jag är en nöjd förlorare. Om än inte lika nöjd som Kotten här. Jag
vill också hysa kärlek till en pussellåda...suck.
Äppelknyckarjazz
En väldoftande överraskning
Jag är nämligen glad.
Varför, kan man undra över, en befogad frågeställning. En bild säger dock mer än tusen ord så dessa två bilder borde tala sitt tydliga språk.
Julte! Tack Pard, du är världens bästa Madrid. För tillfället till och med bättre än Atlético.
Slänger med en bild på världens, för tillfället, godaste kakor.
Lockningsinnehållsförteckningen ljuger inte:
En härligt lyxig cookie med bitar av belgisk mörk-, vit- och
mjökchoklad. Den fylliga, smakrika kakan är dessutom doppad
i belgisk mjölkchoklad. Som en dröm för chokladälskaren.
Köp, nu.
Snö; jä. Ångest; nä!
Jag vet inte varför, men mitt-i-veckan-bitterheten har inte varit närvarande ännu. Och trots det har jag de två senaste dagarna kört jobbets tråkigaste runda samtidigt som mina söndertrasade arbetsskor resulterat i dyngsura fötter (trots att det knappt varit blött på marken) och misshandlade tår. Istället för att bli bitter har jag bara fortsatt nynna på Little Lion Man (Mumford & Sons) och Wake Up (Arcade Fire), lett, och slutligen konstaterat att omväxling beträffande låtar som sitter fast i huvudet faktiskt förnöjer. Även fast det fortfarande bara handlar om två sånger.
Kvällen har spenderats hos Unneholms där jag har gjort...absolut ingenting. Ungefär som en vanlig sitta-och-sura-dag, men istället för att vara dryg har jag bara varit avslappnad. Helläskigt, jag vet, vet fan inte vad jag ska skylla på.
Tog mig till och med ner till Bokia och införskaffade två nya böcker. Eller, nej, alstren i fråga är knappast nya, men de fysiska böckerna är det. Paulo Coelhos kultförklarade Alkemisten, efter inrådan från mer än ett håll, samt Erlend Loes roman Doppler. Vet inte vilken jag ska ge mig in på först, men jag måste erkänna att jag är oerhört sugen på att se om Doppler kan komma upp i samma klass som min absoluta favoritbok Naiv Super, av just Loe.
Annars kan jag konstatera att höstvintern för med sig en hel del tankar, på gott och ont, men eftersom jag är lika ytlig utåt (haha…ha?) som ett äggskal så låter jag dem printas ner på ett annat dokument för att sedan förnöjt se dem mötas av soptunnans grymma anlete. Jag skulle nog kunna vara läskigt pretentiös och djup om jag velat, men i ärlighetens namn, är inte det liiite passé?
Fullt klickbar bild – och ja, datorn sjunger på sista versen..
Kampen mellan mig och kvinnan
Gårdagskvällen spenderades dock hos Unneholms i sällskap med Anna och en hel drös med dryghet, mest från mig och Maja. Unneby var väl knappast den mest aktiva pjäsen i spelet, men det kan man väl acceptera en seg tisdag. Tisdagar har för övrigt gått från att vara veckans tråkigaste dag till veckans tråkigaste dag innehållandes veckans bästa tv-serie. Desperate Housewives.
Smaka på det stycket ett tag och så frågar ni er säkert samma sak som jag gör. Är Thom Hörnström man eller kvinna?
Så, låt oss göra det hela enkelt och sammanfatta det hela i en väldigt ickevetenskaplig, men ack så tillförlitlig undersökning som inleddes i natt klockan 00.30. Medverkande vid testperioden var undertecknad, undertecknads alldeles för stora byxor, en tekopp vid namn Mårten samt en narcissist som i folkmun kallas för Thom Hörnström.
För:
Jag klär mig oftast i bruna och gröna kläder (men älskar rosa och orangea tröjor)
Jag röker pipa
Jag saknar mitt nyrakade skägg
Jag kan öppna kapsyler med tänderna
För mig betyder gult ljus gasa
Jag har fula, mörka, arbetskläder
Jag dyrkar grupper likt Bo Kaspers Orkester, The Eagles, Dire Straits och andra gubband
Jag älskar whisky och öl och dricker det under veckodagar
Jag vet hur man kopplar ihop en stereoanläggning och andra ljudfenomen
Jag lyssnar på country i smyg och låtsas att jag är hunkig nog till att fylla i ett par alldeles för tighta jeans
Jag avskyr svensk cider
Jag biter på naglarna
Jag gillar fotboll (nästan lika mycket som Desperate..)
Jag läser aldrig manualer eller instruktionsböcker
Jag har väldigt håriga ben
Jag gillar att gå runt i fula skogshuggarskjortor
Jag har sparkat sönder en tvättmaskin
Jag lagrar en öl
Jag kan titta på mig själv i spegeln, inse att jag behöver träna och sedan strunta i det utan att bli nojig eller få dåligt samvete
Jag har en brosch föreställandes mitt favoritfotbollslags emblem fastnålad på min soffa
Jag gillar att fiska
Jag har femtiosex shotglas i min lägenhet
Jag stilar gärna för att sedan, just efteråt, komma på hur barnsligt det faktiskt är
Emot:
Jag älskar rosa och orangea tröjor (men klär mig oftast i bruna och gröna kläder)
Jag snusar Mocca Mint
Mina favoritartister sjunger oftast (alltid) om kärleksbekymmer och små rosa moln
Jag kan inget om motorer
Jag låter gärna andra individer grilla köttet
Jag har ofta håret uppsatt med snodd
Min arbetskamrat bytte framlyktan på min bil
Jag tvättar ansiktet två gånger om dagen
Jag använder orden ”hunk” och ”sexuellt konvertera” alldeles för mycket i en och samma mening
Jag har inget skägg för tillfället
Jag sitter ned på toaletten, alltid
Jag är löjligt petig när det kommer till rena handdukar
Jag har aldrig slagits, och skulle med största sannolikhet sparka min motståndare på smalbenet och sedan lägga benen på ryggen om jag hamnade i en sådan situation
Desperate Housewives, som sagt
Jag fann det förvånansvärt trevligt att ’sminka’ mig, trots att jag hävdar att systrarna tvingade mig
Jag läser skvallertidningar, men köper dem aldrig…close one
Jag kommer på mig själv med att kritiskt döma fotbollsspelares utseende när jag sitter framför teven
Jag älskar Håkan Hellström
Jag totalälskar levande ljus
Jag gillar (som sagt) att fiska, men gör det inte för fiskfångandets skull
Jag var tvungen att tänka riktigt länge för att komma fler för-punkter är emot-ditos
23 för och 22 emot, se på fan, mannen Thom Hörnström lives to fight another day.
Sen finns det givetvis saker som jag, trots mina ytterst stereotypa indelningar, inte kan bestämma mig för på vilken spalt de ska placeras. Kärlek är en av punkterna, men hur gärna jag än ville placera ”dysfunktionell rent socialt när det kommer till mer än ytliga känslor” och ”ständigt ensam” under någon av de båda kategorierna så måste jag faktiskt väga in lite fakta: Jonas och jag = 2 killar; Bella och Diana = 2 tjejer. Dött lopp, i dubbel bemärkelse.
En annan punkt är givetvis kändisförälskelser, men det är verkligen något som jag tror att både män och kvinnor har upplevt, vilket gör det svårt att placera den mer på en sida än en annan. Dessutom så är ju mina riktiga förälskelser riktade mot kvinnor (Missy Higgins) vilket i grund och botten skulle göra det väldigt motsägelsefullt att placera den under emot-kategorin, för det är ju trots allt kärlek riktat mot en tjej. Vilket gör mig till en kille. Eller en homosexuell tjej, vilket i och för sig skulle vara jävligt fränt.
Nej, nu ska jag fortsätta att se på Alien. Det måste juh nästan placeras under den manliga spalten, att sitta och se skräckis ensam mitt i natten under jobbvecka. Testosteronigt, liksom. Jordskredsseger.
Löjligt bra
Fantastisk låt, grym röst, underbar kontrabas och banjo. Mumford är ett musikaliskt geni, kolla bara efter 2.05 då han spelar gitarr och sjunger samtidigt som han (ståendes) spelar bastrumma och tambourine med fötterna. Jag kan fan i mig inte sitta still!
Dansa igång motivationen
Klaga
Eller; lyssna; och dansa. Alternativt sitt still, även fast det förhoppningsvis är omöjligt.
Jag och Simba
Bull, om du läser detta så tipsa gärna herr Blund om mig.
Ett litet snabbt tips såhär på kvällskvisten, nästintill direkt vidarebefordrat från Anna. Nämligen Mumford & Sons debutskiva Sigh No More, som mycket väl kan vara den bästa plattan hittills i år, i hård kamp med Deportees Under the Pavement - The Beach och Dave Matthews Bands Big Whiskey and the GrooGrux King.
Folk-countrybaserad engelsk funkrock med precis lagom för mycket banjo och glädjefnattande takter. Marcus Mumfords röst är underbart, referenserna flyger åt alla håll och kanter och texterna är precis så detaljrika och ytligt djupa som jag älskar. Det är som ett tidigt Deportees med mer glädje, mer tyngd och framförallt mer känslor; och det är så sjukt mycket mig.
Litte Lion Man – Försök sitta still
Banjo och kontrabas, jag kräver inte mycket mer.
Timshel – Underbar stämsång
Nej, nu ska jag försöka sova lite, något som kommer sluta i ett fatalt misslyckande. Lite te och en lagom halvskräckis, låt säga 24 dagar senare, ligger väldigt nära till hands.
Timmeeeey!
förelskad påny
Så det så.
Skägglös och nöjd
Men helgen var oerhört trevlig och fredagsutgången på Krogen Krogen var faktiskt över all förväntan. Mycket folk, rätt så bra drag och usla karaokeartister, precis som det ska vara med andra ord. Det enda direkt negativa jag kan komma på är att jag helt tycks glömma bort mina ilningsproblem i framtänderna samtidigt som jag börjar dricka. Får man ilningar till vardags av att dricka apelsinjuice så är det inte alls speciellt smart att tugga på både limeklyftorna samt myntabladen. Surprise, liksom.
Det var inte skönt att borsta tänderna i lördags. Alls.
Annars verkade kroppen reagera precis som den ska av lite för mycket alkoholförtärande, vilket var riktigt trevligt då jag inte kommer ihåg senast jag var riktigt bakfull. Hela lördagen spenderades i grund och botten i soffläge (tre olika soffor, men absolut ingen konkret aktivitetsskillnad) samtidigt som jag beklagade mig över hur dålig helg-tv faktiskt är. Förstår inte logiken i att lägga precis all skit under timmarna då en klar majoritet av den svenska befolkningen faktiskt ligger i sofforna och verkligen inte orkar göra något annat av värde. Men men, logik är väl överskattat antar jag.
Hann dock med en tur förbi Norra Kyrkogården med Maja och Unneby där ljus tändes och händer frystes. Finkänsligheten från min egen sida kanske inte var på topp då jag inte, likt Maja, köpte ett ljus för bekanta samt ett ljus för familj, utan istället köpte ett ljus för de individer som jag gillade och, ja. Logik är underskattat.
Lunden var dock oerhört vacker och den lilla pumpalyktan med meddelandet; ”Till Pappa”; kan mycket väl vara det sötaste jag har sett på oerhört länge.
Efter en snabb visit hos Elin (som för övrigt är min nya soulmate) där körslaget beskådades (igen, huvva) så bar det av hem till lägenheten där jag fick se Atlético förlora, utan att skämma ut sig, för att sedan slockna i soffan innan jag hann sätta igång en lagom läskig skräckfilm i bakgrunden. Ska göra ett nytt försök ikväll då jag laddat upp för veckan med nio olika skräckisar, en vecka sent förvisso, men det bryr jag mig mindre om.
Dagen till ära har spenderats som flytthjälp då Unneholms köpt en ny soffa som för tillfället huserar i mitt och Eriks förråd, något som krävde ett par mil i Unnebys Saab. En relativt lugn tur, förutom petitessen att vi var ungefär fem centimeter ifrån att bli påkörda av en stadsjeep som kom ångandes i sådär 150 knyck på en 70-väg. Jag såg den, helt seriöst, i ganska god tid och varnade Unneby med ett ”akta” (då vi var på väg ut från en mindre utfartsväg), men ungefär samtidigt som mitt andra a uttalades så hade bilen helt plötsligt förflyttats en bra bit längre än vad som borde vara möjligt.
Av Unnebys ansiktsuttryck att döma så slutade nog hans hjärta att slå där ett tag, jag vet i alla fall att jag glömde bort att andas.
Uschamig, klockan är över sex, jag måste verkligen äta något. Varför är det alltid jättejobbigt att laga mat när man har en massa ingredienser samtidigt som man helt plötsligt tror att man är Gordon Ramsey den 24 varje månad? ”Idag skulle jag vilja tillaga vitvinsstekt hälleflundra inbakad i fasanmarinerad åkerbärspalsternacka. Men se på fan, jag har bara ris och pasta, rackarns då..”
Inte för jag vet hur man bakar in något i en palsternacka, men you get the point.
Ska passa på att vidarebefordra ett musiktips som jag fick av Anna, som själv fått det av en vän. Bandet i fråga heter Mumford & Sons och plattan heter Sigh No More. Känns lite som Deportees debutalbum men med mer engelsk, rockig, framtoning. Folk-countrysoundet finns där men omarbetas och experimenteras med precis hela tiden. Bara lyssnat på den en gång men redan nu kan jag konstatera att det kommer bli ett par genomlyssningar till. Stämsången i Timshel är ju i sin ensamhet värt en genomlyssning.
Hm, kameran är tydligen hos Unneholms så jag kan tyvärr inte visa ett kort på mina nya fulsnygga, och supersköna, byxor som jag hittade på Myrorna i fredags. Känns knappast som att jag kommer att använda västen eller kavajen som införskaffades för outfitens skull, men byxorna köptes juh faktiskt för civilt bruk, så att säga. Randiga, alldeles för stora och vida som ett tält. Pure love, speciellt en söndag som denna.
The horror..
