Semisentimental

Lugn. Unneby och Die försvann just på uppdrag i fyllekörningens tecken och lämnade mig ensam med lite musik och en nästintill uppdrucken Sheridans. Guldkantat.

Det har varit en bra vecka, främst eftersom den gått betydligt snabbare än jag först trodde skulle vara fallet. Bitterhet har existerat, men inte exploderat. Onsdagsnatten spenderades i Vindeln i gott sällskap med Herr Lundström och torsdagen förgylldes av alldeles för djupa psykoanalyser i sällskap med Linn och bägge systrarna. En lugn fredag på det och en lördag innehållandes jobb, sushi, förväntat ölspel och allt annat än lugn kvällskvist …ja, en värdig avslutning på det hela.

Biljetter till den kungliga Hufvudstaden bokade nu, och p.g.a. ett fullsmockat SAS och ett Malmö Aviation som tydligen inte ser ungdomar som morgonmänniskor så resulterade det hela i en fyradagarsledighet och en ensam måndag i sthlm. Fabfabfab, ledighet som kommer att tas emot med öppna armar och tillbringas på bästa möjliga sätt. Guldkantat var ordet.

Dessutom bokade jag igår kväll biljetter till Mumford & Sons spelning på Debaser i april, vilket är så sjukt nice att ord likt ’guldkantat’ helt plötsligt känns som en grov underdrift. Taggen går inte att beskriva med ord, jag är som ett barn på julaftonsmorgon, ett barn som dessutom halsat femton liter kaffe och avslutat det hela med ett uppåtjack innehållandes en mängd tvivelsamma, men glädjeframkallande, substanser. Wopdido, liksom. Jä.

Nej, lite British Sea Power innan Unneby kommer tillbaks. Han klarar verkligen inte av sådan musik, och något säger mig att jag inte kan konvertera honom på den punkten heller. Det är lite för lugn och rofyllt för honom, både han och Die verkar ha svåra problem med att slappna av rent generellt faktiskt. Man kan faktiskt göra ingenting utan att ha tråkigt, heders, jag lovar.

Nej, jag är inte glad idag. Inte överdrivet iaf. Umeå är grått, livet går lite väl på stand by och jag börjar faktiskt bli lite less på att jobba. Deltid till trots.

Kind of känns som jag vill fly från verkligheten ett tag. Utomlands, fjällen, en annan stad; det sistnämna ligger trots allt inte så långt in i framtiden, så jag antar att jag överlever. Har även börjat fundera på att plugga lite och dessutom hittat en intressant kurs som jag ska titta lite närmre på. Förvisso började den vecka tre, men förhoppningsvis ska det inte innebära några större problem. Återkommer beträffande det.

Hade tänkt dela med mig av lite livsglädje; Nemi. Här snackar vi om drömtjejen, hade hon funnits på riktigt så hade jag gift mig med henne på direkten. Vare sig hon velat det eller ej. Tyvärr blev det nyss smärtsamt tydligt hur uselt uppbyggd min blogg är rent tekniskt. Borde verkligen göra en djupdykning i html-fliken och fixa till skiten, men det är å andra sidan kanske det absolut tråkigaste som finns. Kanske kör på det lata alternativet och helt byter blogg, till någon sida som gynnar bilder lite mer...meh.


Nemi, DN.se

Känslor är verkligen sjukt svåra att ta hand om och använda på ett sätt som gynnar en själv. Det ter sig alltid betydligt enklare, och för vissa mer naturligt (guilty), att aldrig riktigt våga erkänna det som verkligen pågår eftersom det automatiskt ger upphov till en mur som skyddar från alla jobbiga (och minst lika nödvändiga) beslut. Försöker man aldrig slå sig ur grådassigheten, trots att hela själen skriker efter det, och bara fortsätter leva det trygga, säkra, livet som man egentligen inte har något till övers för; ja, då slår det till slut slint.

Och nej, det fanns ingen direkt relevans beträffande frågan i videoklippet ovan, det var enbart humorn jag var ute efter. Ni kan andas ut igen.

Det finns inget konkret att längta efter, och det är just det som gör mig så sjukt rastlös. Okej, givetvis finns det något att längta efter, damn, det är i grund och botten det enda som håller igång mig för tillfället. Dock så behöver mitt liv, mitt jag, något helt nytt. Det här jobbet är inget som jag ska hålla på med mycket längre än så här, de här tankarna beträffande mig själv borde jag verkligen försöka ändra på och mina drömmar är fan i mig till för att ifyllas.

Jag skulle aldrig få för mig att klaga, inte på riktigt, för livet är för tillfället fullständigt underbart. Nästintill; det är väl egentligen bara ungefär 65 små detaljer som håller det ifrån att vara perfekt. Men det accepterar jag.

Åldersnoja borde fan vara olagligt innan 25 års ålder. I landet jag ska skapa, om jag får den hjälp jag behöver, så kommer negativa och bittra känslor inte att existera. Det kommer att snöa glass, regna te och växa lemon/ginger-choklad på alla träd. Så det så.