Maskeradångest
Nej.
Kom till skott och lagade mat idag, något som verkligen höjde min självkänsla ett par snäpp. Smått tragiskt att något så lite kan få tillbaks en på rätt spår, men den senaste veckan har verkligen gått i seghetens tecken. Antar att det är första tecknet på att jag hamnat i en lite för slentrianmässig vardag och att något verkligen borde hända i mitt liv. Relativt snart.
Låter allvarligt. Uschamig, låt oss skjuta upp det hela tills det slår oss i ansiktet. Hårt.
Dricker ännu en, för mig ny, öl ikväll. Coopers Best Extra Stout, från Australien av alla ställen, och även den imponerar. Faktiskt godare än den jag drack igår, och än mer intressant för de kommande mörka kvällarna. Smakar mycket rostad malt och rostade nötter samtidigt som den har vissa inslag rökigt kaffe och salmiak. Den blir dock aldrig speciellt tung utan är rätt så lättdrucken och frisk, vilket uppskattas å det grövsta. Känns som en perfekt höstkvällsöl, me like.
Det intressanta är att frågan som jag ställde var: Har jag för mycket fritid?
Ikväll är det för övrigt Deportees-kväll i symbios med en del misslyckade (lågmälda) försök till falsettsång. Har just pratat klart med Pard på msn och nästintill gjort klart en ny beställning av te från Slaggatan (smygreklam is the shit) och längtar redan tills de trillar ner i brevlådan på fredag. Är läskigt less på de jag har hemma för tillfället (även fast kvinten alltid är rätt) och hennes specialblandning vid namn Höströk lät ruskigt intressant.
Jag vill också jobba i en kaffe-te-choklad-affär :(
…Jävlar vad svårt det är att sjunga med till Arrest me ’Til it Hurts.
Ambitionsdeficit
Känns väl sådär lagom ambitiöst, främst eftersom jag har både tid och ingredienser. Skälet till det hela är att jag inte orkar äta mat, och har inte något att göra med lesshet beträffande själva tillagningen. Frågan är om det är konstigt. Jag tror bestämt det.
Hade dock bestämt mig för att ta tag i de fysiologiska kraven idag och tillaga något med näringsinnehåll mycket, något som min mage klargjort som rätt så aktuellt. Hann dock inte slita mig upp från soffan och mysfilten (frågan är om jag någonsin hade gjort det) innan Unneby knackade på och glatt strosade in i lägenheten med två pizzor och lika många ölflaskor. I såna lägen är det rätt att låta ambitionsnivån sjunka än längre ner på skalan, så det så.
Tack för det Bunney, det räddade min kväll.
Sitter för tillfället och lyssnar på musik (Spotify har i grund och botten stått igång konstant de timmar jag varit hemma under de senaste dagarna) samtidigt som jag smuttar lite lätt på en Samuel Adams Honey Porter. Lite tråkig vid första anblicken, men oh vad den passar perfekt såhär innan alla mörka julöl börjar trilla in på systembolagshyllorna. Mildrostade malttoner som för tankarna till kaffe, kola och nötter samtidigt som en nättare och oerhört gemytlig honungssmak glider över det hela. Långt ifrån att vara så läskigt tung som vissa porters ofta tenderar till att vara men fortfarande tillräckligt smakfull för att vara intressant och njutbar. Den här kommer det bli fler av.
Anywho, hade tänkt gnälla över hur svårt det är att komma på något vettigt att klä ut sig till Halloween, men i ärlighetens så har jag fem alternativ som går att realisera utan alltför mycket slit, så i grund och botten så antar jag att jag bara vill gnälla. Rent generellt dvs. Istället för att leka cynisk så ska jag dock försöka lyfta fram några saker som förhoppningsvis kan lysa upp någon individs alldeles för mörka höst. Och ja, det är mestadels musikrelaterat.
• Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Mellankolisk indiefolk som passar perfekt en mörk och kall kväll som denna. Låter Skinny Love kanske är bekant för någon, men i grund och botten är hela skivan fenomenal. Spotify.
• Name the Pet – Name the Pet
Svenska Hanna Brandén levererar engelskdoftande elektroklubb och gör det med glädje och energi. Hade mer sån här musik spelats på svenska krogar så hade till och med jag dansat. Typ. Kanske. Spotify.
• Gå på Bio!
Det finns en massa heltrevliga filmer på bio för tillfället som är väl värda ett besök förbi filmstaden, och många fler kommer under de kommande månaderna. Zombieland, Paranormal Activity, Up, Disneys – En Julsaga, Twilight (pass från mig..), Avatar och slutligen Luftslottet som sprängdes och givetvis min mest efterlängtade; Where the Wild Things Are (Till Vildarnas Land).
• Köp Spotify-premium. Du kommer inte sakna Basshunters röst, jag lovar.
• Våga göra ingenting. Det är du värd.
Allt en (ensam) man behöver
Ursprungligt postad klockan 00.15 i natt – inte 12.30 idag
I övrigt verkar jag har ovanligt svårt med att komma igång denna vecka, för sällan har en måndag känts så lätt och svår på en och samma gång. Vaknade klockan åtta och tog en skön (om än kort) promenad hem från Unneholms och inledde sedan dagen med lite frukost (!) samt trevlig musik. På något vänster lyckades jag dock ändå komma försent till jobbet, som dagen till ära inte började förrän klockan kvart i tio, något som jag (helt ärligt) är lite stolt över. Tidsoptimist säger Peter, och ja, jag är nog bered till att hålla med.
Måndagar är dock till för att övervinnas, något som jag lyckats alldeles förträffligt med idag. Tog mig till och med tid med att fara ner till Estrad (4 Sound) och köpa nya strängar till gitarren, något som i ärlighetens namn är betydligt jobbigare än det låter. Sitter därför och sakteligen byter ut sträng för sträng och våndas över de kommande måste-stämma-om-igen-dagarna, men det är väl skit man får ta.
Sakta går det verkligen, är inget större fan av att byta strängar. Mediterande skulle man kanske kalla det, jag håller mig dock till tråkigt. Sann sanning är alltid sann.
Orkade till och med att pallra mig ner till ICA, vilket resulterade i lite välbehövligt frukostmaterial (lunch..) samt även nya ljus. November närmar sig med stormsteg och äntligen kan jag använda ljusstakar utan att verka alltför metrosexuell, eller singel, vilket givetvis är bra eftersom jag älskar levande ljus. På ett manligt sätt dvs, med motorolja, skägg och grus.
Okej, jag kanske inte är ze coolest kid on ze block, men visst fan ser det inbjudande ut?
Lite mysmusik i det stundande vintermörkret
Och nej, det är inte bara Missy Higgins.
Så, sätt på vattnet, gör i ordning teet och släpa fram en alldeles för stor filt. Det är söndag.
Du är värd det.
En längtan efter stora fantasidjur
Spike Jonzes filmatisering av Where the Wild Things Are kan mycket väl bli årets bästa
film. Jag vill verkligen ha, nu.
Lediga lördag; lugna lördag
Lönehelg, som återigen går i det överdrivna lugnets tecken. Blir till att försöka jämna ut det hela nästa helg då det tydligen vankas maskeradfest och utgång i pumpagudens namn. Bortser man från min fenomenalt urusla fantasi beträffande utspökningar så låter det hela som en riktigt trevlig idé och skäl nog till att börja smygtagga lite redan nu. Eller så har jag helt enkelt insett att det inte är okej att spendera ännu en lördag sittandes i en soffa med en skön filt slängd över underkroppen. You tell me.
Jag är dock fasligt bekväm av mig, något som är på både gott och ont. Pipan har just slocknat och en kall Boddington hälldes nyss upp i ett lagom stort glas, samtidigt som den veckogamla spellistan tuffar på som vanligt i bakgrunden. De senaste två timmarna har spenderats med att göra…absolut ingenting, och om det är något som jag verkligen kan konstatera så är det att jag är oerhört bra på att göra just det; ingenting.
Det är synd om människor som inte kan göra ingenting. Slappna av och bra finnas. Huvva.
Tredagarshelgen har för övrigt passerat halvtid och jag redan sådär äckligt avslappnad och utvilad som jag hade hoppats att jag skulle bli. Öldrickarkvällen med Lundström och Unneby, innehållandes en massa PES 2010, skratt samt en något otippad promenad till Statoil öst på stan, var oerhört trevligt. Att jag sedan följt upp det hela med att gå i ungefär noll knop gör knappast det hela sämre, nästan så att jag längtar efter måndagens jobb lite. Med betoning på lite.
Helgens höjdpunkt, bortsett från grabbkvällen, var dock faktumet att jag fick tag på en biljett till Dave Matthews Band’s spelning i Stockholm nästa år. I februari smäller det, och det kommer inte att bli annat än fucking jävla amazing. Ett av världens bästa band någonsin, världens bästa aktiva band, på plats i Sverige. Och jag kommer vara där. Fuck me vad episkt, ryser av själva tanken. Huvvaligen.
Okey, lite uttråkad är jag faktiskt. Punktformslista it is then:
• Köpte Spotify Premium tidigare ikväll, mest för att kolla om det är värt pengarna. Det är oerhört skönt att slippa all reklam och visst fan märks det att ljudkvalitén är bättre på en hel de låtar. Men om det är värt 99 spänn i månaden? Nja, vet faktiskt inte, då ska det vara för att stödja kalaset.
• Atlético de Madrid kan mycket väl vara Europas sämsta lag för tillfället, inte coolt.
• Lindts Blueberry Intense är ett äckligt gott tilltugg till det mesta. Kaffe. Te. Whisky. Blir liksom aldrig fel. Lite väl söt kanske, med en försiktig kakaoprocent på 50, men fortfarande oerhört läcker.
• Jag vill höra mer av Miss Li på svenska, gärna igår.
• November verkar bli min officiella te-drickarmånad. Glöggen är fortfarande förbjuden men smaklökarna börjar kräva lite variation i allt kaffeförtärande, tur att man har ett relativt gediget lager av olika tesmaker i alla fall.
• Jag och Jonas är totalt jävla smygpatetiska, och oerhört stolta över det. I smyg. Ibland. Typ.
• Vintertid i natt. Jäj, en timmes extra sömn, precis vad jag behövde..
I brist på annat
Skyller mitt bristande urtypsbeteende på min uppväxt med mina bägge systrar, damn 'em!
Tillbringar kvällen med att småstäda lite samt diska lite disk (duh!), kanske inte världens trevligaste sysselsättning, men ack så nödvändigt. Tyvärr verkar min simultanförmåga ha tagit lite skada av bristen på näring då ca 43,07 % (en grov uppskattning) av vattnet hamnar på antingen golvet eller väl utvalda kroppsdelar (kan ha att göra med att jag försökte dansa till Dave Matthews Band samtidigt…men men). Något som i sin tur uppenbarade faktumet att värmetåligheten som mina händer och tunga besitter inte delas av min resterande kroppshydda. Speciellt magen och låren (yes, jag städar och diskar i kalsonger, i’m a man!) verkade bestämt vilja säga ifrån, något som resulterade i en återkommande, improviserad, smärtdans (tyvärr inte i takt med musiken).
Nej, nu ska jag försöka sno ihop något att äta och sedan slänga mig med huvudet före i duschen. Lite irriterande att en av gitarrens strängar slängt in handduken, för att ta sig ända ner till Estrad känns oerhört jobbigt. Typ som ett maratonlopp, fast längre, med vikter på vaderna och en arg liten dvärg på ryggen, skrikandes diverse förolämpningar. Huvva.
Irrelevant fakta: Tjejen i Gina Tricot-reklamen är tydligen dansk. Vilken jävla besvikelse. Ost, liksom.
Ett stycke flicka
Okej, kylskåpet är väl inte helt och hållet tomt och både skafferiet samt frysen har faktiskt mycket att erbjuda. Men herrejisses vad jag verkligen inte är sugen på någonting alls. Blir nog till att äta luft idag, alternativt lite Finn Crisp med Bregott havssalt, min kropp är inte speciellt kräsen av sig.
Spellistan flyter på i bakgrunden, måste konstatera att den helt klart gör sitt jobb och kommer att fortsätta spelas relativt flitigt under den kommande månaden. Optimism och glädje är överskattat, främst när kylan och mörkret börjar smyga sig på. Då är det te, whisky och alldeles för mörk choklad som gäller, gärna allt på en och samma gång. Nästan.
Oh, te, där har vi ju det. Te och Finn Crisp med lite Västgöta Kloster på, precis lagom ambitiöst för veckans segaste dag.
Verkar för övrigt ha tagit ännu ett (obehövligt) steg i den feminina riktningen då suget för Desperate housewives för tillfället är större än detsamma för kvällens Champions League-fotboll. Känns väl lite sådär att helt plötsligt prioritera kvinnlig förortsbackstabbing framför lite lädersparkande, maskulinitetsnivån sjunker liksom till oanade nivåer. Vet inte vems fel det är, men jag lovar att jag ska jobba hårt och länge efter någon att skylla på.
Slutligen kan jag bara konstatera att suget efter december månad börjar bli väldigt stort. Känns fel att börja dricka glögg före första advent (oh, ortodoxa mig) och därför sitter jag bara och suktar efter flaskorna jag har här hemma. Har liksom redan börjat tagga inför luciavakan (som förhoppningsvis äger rum hos The Unneholms), och trots förväntat saffransunderskott så ska jag fan baka lussekatter så det sjunger om det. Inte som Just D dock, utan på ett bra sätt.
05; Hjortron & Armagnac
06; Lingon & Enbär
08; Blåbär
09; Clementin.
Nej, slå inte i glasen!
Ensam i lägenheten, vilket är oerhört skönt, speciellt en frusen förvintermåndag likt denna. Kvällen har återigen spenderats i avslappningens tecken, något jag knappast är värd efter den allt annat än aktiva helgen. Passade dessutom på att ta ledigt på fredag, enbart för att få köra en minst lika slapp (om än socialare) kväll på torsdag med herr Lundström, så i grund och botten har min ambitionskurva onekligen hittat en lång och trevlig nedförsbacke att sakta glida nedför.
Det sista av fullstoppet med tobak har just slocknat i pipan och i bakgrunden ljuder min ständigt växande spellista samtidigt som förbarmar mig själv över att inte ha uppgraderat mig till Spotify-premium än. Reklam må vara ett nödvändigt ont, men när både Måns och Basshunter ska envisas med att tränga sig in i min heltrevliga spellista så är i-landsproblemet tamefan kännbart å det grövsta.
Måndag till trots har jag hällt upp en något för stor whisky och kan därmed med enkelhet konstatera att singellivet faktiskt har vissa positiva aspekter. Nu säger jag inte att det inte finns tjejer där ute som kan spendera kvällarna i soffan, rökandes pipa med whisky i ena handen och Thom-musik ljudandes i bakgrunden, utan snarare att jag knappast bör vänta hela mitt liv på att denna själsfrände (av det kvinnliga slaget Jonas, tyvärr) knackar på dörren och frågar om jag vill köpa rökigt whiskyte.
Jag är visserligen naiv, men vissa gränser är till och med tydliga för mig.
Kvinnan som skrev in till kunggubbarna i studion hade suttit och druckit glögg med sin man och sina bekanta, och efter att hennes man frågat om hon kunde slå upp glögg i glasen så hade allt helt plötsligt fallit på plats, från absolut ingenstans.
Slå i glasen. Hej tomtegubbar. Herregud, Hej Tomtegubbar Slår i Glasen betyder – Hej Tomtegubbar, fyll upp glasen, och inget annat. Så många gånger som man har sjungit sången och sedan slagit i glasen vid just den delen. Så många stackars prydnadskärl som fått sätta livet till av en missuppfattning som inte bara jag, hon, och bägge programledarna kan vara ensamma om att haft.
Jag har alltid tyckt att texten är ologisk, men aldrig tänkt efter tillräckligt mycket.
Det kan inte bara vara jag, mitt liv är förändrat för alltid, vilken jävla uppenbarelse.
Nej, nu ska jag fortsätta och pyssla lite med min spellista och dricka upp min whisky. Suget efter en kopp te blev farligt stort, förhoppningsvis har jag inte bara svart te här hemma (ja Pard, jag ska köpa mer och nytt från Slaggatan, snart snart) så det lutar mot att det blir en kopp om dryga timmen. På återseende, ha det totalbäst, allihop.
Att röka pipa till Concerning Hobbits är för övrigt precis så episkt som det låter.
En helg på det andra viset
Sitter hos Unneby och Majsan och slötittar lite på när Unneby spelar tv-spel (för ovanlighetens skull..) samtidigt som jag låter deras abnormalt stora laptop värma mina frusna ben. En lagom aktivitet för en söndag som helt klart verkar gå i seg- och trevlighetens tecken. Den feminina delen av hushållet har smugit iväg och tagit en eftermiddagslur, något som drastiskt sänkte kompetensnivån i vardagsrummet, vilket knappast var direkt nödvändigt. Jag kallar oss inte enfaldiga, men med tanke på hur djupa och välbetänkta samtalsämnena varit hittills under dagen (läs: ironi) så har jag en känsla att vi tillsammans kommer att uppnå en helt ny nivå av nothingness. Fan va vi är bra.
Gårdagskvällen spenderades även den här på Mariehemsvägen 5 B (hint, hint) och…ja, även den gick i slapphetens tecken. Jag vet inte om det är den fenomenala UG-känslan med de slitna sofforna eller om det är sällskapet ifråga, men direkt jag kliver in genom Unneholms (just trying it out) ytterdörr så reduceras min intellektualitetsnivå å det grövsta. Inte på ett negativt sätt, snarare på ett jag-skrattar-åt-saker-som-i-grund-och-botten-inte-är-roligt-sätt. På samma sätt som med systrarna ungefär; herrejävlar, är Unneby brorsan jag aldrig velat ha?
Fan va vi är bra.
En nykter helg med andra ord, något som är oerhört skönt. Två filmer betades av under lördagskvällen, en halvdan och en helkonstig. Till att börja med den amerikanska nyinspelningen av den svenska dramathrillern Den Osynlige, smärtfritt översatt till The Invisible. En film som föga förvånande vare sig lyckas eller misslyckas med någonting alls. Fantasi-delen var inte trovärdig eller särskilt effektfull, thrillerinslagen var inte spännande för fem öre och det rent dramaturgiska samspelet mellan de båda huvudrollspersonerna kändes…grått och oviktigt. En stabil slötittatrrulle dock, men absolut inget mer än så.
Den andra filmen, som sågs efter en snabb toast-safari till Statoil, hette Go och var faktiskt riktigt bra, om än konstig. Förväxlingskomedi med liten dos droger och sex, med andra ord perfekt när lördagen sakta förvandlas till söndag. Dessutom så gillar jag verkligen Timothy Olyphant (mest för namnet, men va fan), förutom när han har rakat hår och ränner runt i alldeles för stor kostym.
Borde kanske passa på att ursäkta The Unneholms för mina konstanta ”Åh, han/hon känner jag igen. Vad har han/hon varit med i tidigare?”-utrop, men så blir det när jag ser filmer som enbart består av birollsskådespelare. Ingen är perfekt, speciellt inte när man är rätt så dryg i vanliga fall också.
Anywho, nu ska det drickas kaffe och degas ett tag till innan jag släntrar hem för en minst lika inaktiv kväll i min egna sköna soffa. Ska bara försöka skaka av mig minnena från det vi såg av Körslaget igår på tv, innan jag får permanenta, mentala men. Jag vet att jag inte är den mest positiva individen som gått på denna jord (något säger mig att jag placeras relativt långt ner på den listan), men det kan väl inte bara vara jag som tycker att det är helläskigt med så många glada människor samlade på ett och samma ställe? Under öppningsnumret när alla liksom skrek (sjöng?) och dansade (..) i ren eufori så var rysningarna i ryggraden, och inte av det positiva slaget, helt klart befogade. Jag säger inte att jag vill ha ett emo-körslag, men lite mer sansat kan det väl i alla fall vara? Normala människor skriker inte av glädje när en dansbandsnisse på 35 vårar iklädd alldeles för tighta ’kläder’ totalslaktar en låt som Sweet Child Of Mine. Inte ens i Sverige.
Snälla?
And so it begins
Efter några års bloggande på hemlig ort så träder jag slutligen fram ur min lilla bloggsfär och bjuder in er andra (alla tre?) till mina dravliga nonsenstankar. Förvänta er inget utöver det vanliga, jag lovar, ni kommer inte att bli besvikna.
Satte mig för övrigt ner framför datorn med John Butler Trio ljudandes från vinylspelaren i hopp om att skriva något av det djupare och mer eftertänksamma slaget. Misslyckades rätt så gravt och den ordentliga skrivtorkan håller med andra ord i sig minst en dag till. Blir till att göra en drastisk förändring i livet inom en snar framtid, annars är risken för mental ohälsa överhängande stor. Visserligen kräver inte mitt psyke något direkt radikalt för att lugna ned sig, men samtidigt så kan jag konstatera att suget efter något nytt är väldigt starkt.
Anywho. Deprimerande livsåskådningar kan jag väl vänta med till det andra inlägget (*tyglar pessimisten inom mig*), speciellt en fin torsdagsnatt som denna. Heh.
Då strukturisten inom mig är på semester på obestämd framtid, samtidigt som allt vad fantasi och inspiration heter verkar ha försvunnit parallellt med månadens lön, så tar jag helt enkelt fantasilösheten till en ny nivå med lite osammanhängande punktformssvammel. Välsammanhängande och intressanta texter finns det ändå så mycket av överallt.
**********
Var och såg Flickan som lekte med Elden, i gott sällskap tidigare ikväll. Filmserien fortsätter att imponera, vilket är trevligt. Det tär dock på min självkänsla att inte få klanka ner på en aktuell svensk film.
**********
Säsong 6 av House har äntligen börjat och jag kan återigen stilla mitt veckoliga behov av underbart sarkastiska kommentarer från tv-världens bästa doktor.
**********
John Mayers nya singel är fin, men obönhörligt simpel. En klar återgång till de tidigare plattorna, frågan är dock om det är något positivt. Verkar lite oinspirerat och slentrianmässigt. Hoppas att jag har fel, det får framtiden utvisa.
**********
Hösten må bära med sig tontals av kyla och mer än ett decilitermått med mörker, men fan vad ljuvlig den är ändå. Promenader i kalla Umeå har aldrig varit trevligare (även fast suget efter lite knaster under fötterna växer med var dag som går) och faktumet att man kan sitta inne och göra ingenting utan att få dåligt samvete är ju heltrevligt.
**********
Min Missy Higgins-mani har kommit till en nivå som sakteligen börjar skrämma mig själv. Det är ju en sak om man vore hopplöst förälskad i en individ som man känner, men i en kändis? Come on, that’s so fjortonårigttwilightfan-igt. Typ.
Personligt kom-i-håg: Hädanefter borde jag ha något konkret i huvudet innan jag sätter mig ner för att blogga.
