Semisentimental

Den är väl egentligen rätt så irriterande, tenderar till att använda sig av onödigt konstiga ord och sjunger inte alls så rent och fint som jag hade hoppats, men nu när det är borta så saknar jag den fan.

Jag känner ett stort sug efter att spela in mig själv när jag försöker prata, men jag tror att mina tarftliga försök till deltagande i Björn Rosenström-medleyt tidigare ikväll, som kommer att hamna på youtube, talar sitt tydliga språk. Nu låter jag ännu värre, eller inte alls, för jag låter knappt. Jag kan viska fram ord, samt få fram ord med genuin baston typ vid vart tredje försök. Fab. Unneby ringde nyss, jag hann prata i typ tio sekunder, innan han skrattande bad mig att skicka sms istället..

Honungsvatten klockan tolv på en yran-lördag, inte som jag trodde att det skulle se ut, men ibland så säger kroppen helt enkelt ifrån. För det är verkligen inte bara halsen som strejkar.


Vi avslutar kvällen med lite skön musik i väntan på att Bunney ska hitta hem efter att ha nekats inträde till All Star. Då blir det mer öl, nhl, bättre musik och lite efterfest när de riktiga festprissarna trillar hem där vid klockan tre. Cheers.

Världens Snuskigaste Man

Och min kärlek.


Det är farligt att hylla nya låtar. Senast jag gjorde det, om man bortser från Kristian Anttilas underbara dänga "Världens snuskigaste man", var det Timo Räisänens singel Outcast som höjdes till skyarna. Rätt gjort, eftersom det är glädje i musikformat, men samtidigt är den ju löjligt intetsägande rent textmässigt.

Men, nu har jag sjungit mig hes över en och samma låt i många, många, veckor och fan...det får bära eller brista. Det här en fenomenalt bra skit och verkligen, veeerkligen, glädje i musikformat.

Guldkantestatus på texten dessutom, som är så rätt. Bara så rätt.


Hey, Soul Sister - (Train)

Det är varmt idag. Det var varmt igår också.

Vädret sägs fortsätta på samma fantasilösa bana även imorgon. Duktigt väder.

Mina datortangenter är så sega att man skulle kunna tro att någon spillt en drink på den. Vilken någon har.

In your faces, jag har ju alltid sagt att jag skulle bli någon när jag blev stor. Snap!

De tidigare 65 milen är utbytt mot nästan 100 sådana, i teorin än jobbigare, men en telefonlina bryr sig inte om kilometerantal och därför har även jag bestämt mig för att ignorera det.

Jag är hemma i byn, och jag mår sjukt bra. Jag vet inte vad det är, men i samma stund som jag parkerade utanför vårat hus och strosade ner mot farstun så kändes allt bara så jävla bra. Ovanligt bra, lika förvirrande som trevligt. Har spenderat dagen med att klyva ved i bar överkropp, allt för att boosta upp manlighetsmätaren lite grand, samt bra tagit det lugnt. Som sig bör en helg som denna, speciellt i Ängersjö.

Allt känns bara bra, kanske är det för att jag har en ny mobil som fungerar överraskande bra eller så beror det på att vädret är fint och katterna söta. I verkligheten så är jag rätt så övertygad om att den positiva känslan  kan spåras till att det är söndag imorgon, en dag som efterföljs av en och en halv arbetsdag för att sedan utmynna i en Stockholmsresa som (helt oplanerat) kommer vara i nästan sex dagar.

Jag kommer att få krama min flicka, jag kommer att få glida runt med min longboard på midsommarkransens välskötta gator, jag kommer att andas det stadsliv som jag snart hoppas vara en del av och jag kommer att få festa tillsammans med Diana, Elli och Angelica (så det så!) på lördag. I Stockholm, i solen (så det så, igen!).

Så, Sigh no More, självklart dagens titelplatta. Har skrivit ca två Word-sidor om konserten för dryga månaden sedan, men konstaterade sedan att ord helt enkelt är överflödiga. jag bryr mig inte om vad prettomusiker (som upptäckte bandet liiiiite för sent och därmed måste hata det) tycker om dom, Mumford and Sons är det bästa som hänt musikvärlden efter Missy Higgins.

Och ja, konserten var sjukt (JÄVLA) magisk.

How come everything I think I need, always comes with batteries..

I morgon är det torsdag, vilket innebär en enda sak: Den här veckan har, av någon konstig anledning, gått sinnessjukt fort. Känns bara som för ett par timmar sedan när jag beklagade mig för Dennis, mitt i all måndagsbitterhet, och var fullständigt övertygad om att den här veckan aldrig skulle ta slut.

Funny the way it is, för att få in ännu en musiktitel i det hela.

Antar att det blir så när livet är lite väl kontrastrikt, från att krama världens finaste person till att sitta i samma gamla jobbil, inom loppet av tio minuter. Inte att föredra.

Annars har veckan gått bra. Har varit löjligt seg (surprise) men ändå lyckats överleva eländet som i folkmun kallas för vardag. Stack för övrigt ner till Expert i går och införskaffade mig en ny mobil. Alldeles för sent, då Halebop med största sannolikhet delat upp sina månadsinkomster i två högar det senaste halvåret. Den allmänna högen, och Thom-högen.

En ny, finfin, Sony Ericsson Vivaz med Telia U25 och fri surf, och jag kommer fortfarande sänka min månadskostnad med ungefär 300 kronor, plus minus. Så ska en slipsten dras, klart å betart.

 

 

Och titeln är för övrigt sjukt irrelevant, det var musikstrofen därefter som jag var intresserad av att få in. Beträffande det ”någontinget” som Herr Mayer tycks sakna så kan jag konstatera följande: Jag har det. Och nej, det går inte på batteri.