Semisentimental

Aktivitet på bloggfronten = Låg

Aktivitet på livsfronten = Hög


Let's keep it that way, for a while.

Första julen som inte har sett ut precis som förut, och det mest på ont, inte gott. Alltid lika underbart att kliva upp tidigt på julaftonsmorgonen och se på kalendern med systrarna (systern i det här fallet, då Bella var död, typ), men att sedan, efter sköna en och en halv timme i soffan, göra sig i ordning för att jobba och sedan ta bilen in till stan, nja, det kändes väl inte lika fab.

När det första passet var färdigkört (även pensionärer vill ha julbord, kommunen är skyldig mig en ny rygg) så märkte jag dock att jag stressat iväg lite väl snabbt från byn och misslyckas med att få med mig…tja, allt. Ingen dator, ingen gitarr, inget att se film med och inget annat i klädväg. Tre och en halv timmars lunch utan något att göra. Cheers, liksom.

Lunchen spenderades därför på ett sätt som gör att mina grannar (de som är kvar i stan) måste tro att jag är en deprimerad enstöring som funderar på att ta livet av mig. Det är inte mitt fel dock, jag var liksom tvungen att använda det jag hade tillgång till, och då det enbart var en rutten elgitarr med strängar från 1965 och en vinylspelare med tillhörande skivor så blev kanske inte resultatet det bästa.

Eller jag vet inte, känns dock som att jag skulle bli orolig om jag hörde grannen spela Håkan Hellström, varvat med egna gitarrförsök med en gura som låter ständigt plågad, på julafton.

”Älskling, jag tror det bor en manodepressiv Göteborgare mittemot oss, fan vad han skrålar och suktar efter GBG..”

Kvällen, middagen och allt annat var dock trevligt, såklart. Som alltid. Fick en sjukt nice egenstickad mössa av Die, kläder, ny tekanna och ett par teburkar. Allt man kan önska sig, och allt jag önskade mig. Hörde jag skål?

Jag fick även ett sällskapsspel storlek mindre, egentligen bara frågekort, men nog för att underhålla. Jag och Die satt i någon timme och ställde frågor till varandra, jag pratade göteborgska (oerhört fint) medan Die hoppade mellan olika dialekter, något som jag kom fram till att jag inte klarade av lika lätt. Att låta överlägsen och dryg och sedan avsluta varenda mening med att skrika ”LATTE!!” klassas tydligen inte som riktigt stockholmska, fan..

Jag: Har du träffat någon kändis?
Die: Ja, jo, han den där Umeåprofilen har jag sett. Vad heter han??...Sting! Ja.
(Nej)

Die: (spelfråga): Alla goda ting äro…?
Jag: (självsäkert): Tre
(Eh, nej)

Sen, beträffande rubriken, så är det bara ett bevis på vilken nivå humorn låg på igår. Frågan lyder, hur många människor bor det i Tyskland? Rubriken är svaret..

Hm, det här med vinyl är lite farligt. Sitter här på lunchen igen, utan ljudkabeln som jag kopplar mellan datorn och recievern, och lyssnar på lite olika skivor. Saken är ju den att det inte är musik som man borde lyssna på ensam under julen. Om grannarna trodde att jag var deprimerad när jag lyssnade på Håkan igår så antar jag att de sitter och rengör Gubb-stämpeln för tillfället eftersom Dire Straits platta Brothers in Arms ljuder ur högtalaren i skrivande stund. Den schizofrena, gamla, fiskargubben från Göteborg som spenderar julen med att lyssna på Hellström och Dire Straits samtidigt som han plågar sin redan förstörda gitarr på ett osmakligt sätt, det är jag.

Hm, kanske ska spela lite ändå, kan ju inte vara speciellt många människor kvar på Nydalahöjd under julveckan. Men fan i mig vad värdelösa strängarna är till elguran, skulle ju inte ens gå att strypa ett mindre barn med dem. Eh, inte för att jag..

För julefriden:

Sjukt mycket snö. Familjen.

Mot julefriden:
Är, trots allt, tvungen att jobba imorn.

Det finns någon gräns, en gräns där julen ändras. Jag nådde den för ett par år sedan, och det var faktiskt ganska skönt. Julen ska vara en synonym med familjen, och presenter ska bara vara bi-ingredienser, vilket de faktiskt är. Speciellt i år. Värme, från kärlek, kaffe, tjocka sockor och te. Det är det jag är ute efter.

Dock, vars går gränsen då man helt plötsligt säger ”Give me some Balls!” när man klär granen och bemöts av ”Vill du ha dem på grenen?” av farsan? Illa I say, smaklöst…och roligt.

Och Bella för fan, det heter knäck, inte knekt!

Vill bara konstatera, lite snabbt, i all välmening, att min familj är dum i huvudet. Eller, tja, mest jag och systrarna. Eller…nåväl, jag och Bella iaf. Mest Bella, tror jag. Vi dansade en vacker isdansbalett tidigare ikväll, på golvet, jag iklädd tighta långkalsonger och Bella iklädd…eh, något lika fult. Klimax nåddes när jag gjorde en fager piruett, möttes av en inspirerat ”Jaaa, så kan man göra” av Bella för att sedan se henne snurra ett varv innan hon helt plötsligt dundrar ner i golvet med axeln först. Fint, verkligen.

Övriga saker som Bella slängt ur sig ikväll:

"Peter Bögback, höhö…..*övrig konversation i några minuter*…Va, är han bög?"

*Smakåsikter om mina båda tesorter som jag hade med mig hem*
”Hm, den här luktar…glögg, och den andra luktar…linement! Yes”

(Tips Bull, bli inte sommelier)

Jag tror min kropp vill dö. Misstänker det i alla fall, bevisen lyder som följer:


* Hyperventilerade och spottade blod under första delen av arbetspasset tidigare idag.

* Har haft ont i hjärtat hela kvällen (som om gubbvarningen på mig inte varit tillräckligt hög redan).

* Både halsen och näsan är rena vrak rent funktionsmässigt.

* Somnade som ett barn efter middagen och var sedan löjligt nära att slockna minst en gång i Unneholms soffa. Som inte ens är speciellt skön, ska tilläggas.


Nej. Nu blir det till att bädda ner sig i soffan, ställa larmet på mobilen och sätta igång The Holiday. Tippar på att jag somnar ungefär samtidigt som det blir som allra finast, men det köper jag.

Har börjat dela upp mina längre luncher i flera olika kapitel. Annars får jag liksom ingenting gjort. Nu vore det visserligen hyckleri of the månad att påstå att jag är särskilt aktiv på mina luncher, men när man delar in inaktiviteten i ett flertal olika kategorier så känns det hela klart mer överkomligt. Typ.

Möttes av än mer snö när jag klev ut i verkligheten; blev lycklig. Fick veta att det snöade i Stockholm och insåg att jag inte kunde reta Anna med det kvantitativa snöfallet; blev olycklig. Mindes förra jobbvintern samt faktumet att samtliga av våra vagnar totalstrejkar direkt hjulen kommer i kontakt med snö; blev realist. Tittade återigen på det vita snötäcket och drömde mig bort till julaftonsfirande i världens bästa by; blev lycklig, igen.

Up and down, liksom, en hatkärlek som kommer att vara enbart kärlek tills efter jul någon gång. Sen kommer jag nog att börja klaga, som den bittra lilla individ jag egentligen är.

Sitter för övrigt, på tal om absoluuuuut ingenting, och försöker summera skivåret 2009. Det går sådär, inte för att det har varit ett dåligt skivår, utan faktisk helt tvärtom. Finns så sjukt många plattor som är värda alla hyllningar i världen, men att kunna ge en rättvis bedömning av de alla känns som en omöjlig uppgift. Hittills har jag skrivit upp de absolut bästa, som jag verkligen vill ’hylla offentligt’, och antalet på listan är redan en bit över 50 skivor. Fuck me, jävla ta-vatten-över-huvudet-projekt.

Nya ord att ta med i det Thomianska lexikonet:

Guldkantat - (positiv benämning av känsloresultatet från en aktivitet eller händelse)
Fab - (positiv benämning som fungerar i alla lägen)
Greger - (alternativt kraftuttryck)
Glädjesuck - (uttryck för tvetydliga känslor som motarbetar varandra)
T(h)omte - (uttryck för en alternativ jultraditionsfigur som baseras på undertecknad samt undertecknads förkärlek till varma vattenbrygder)

Huvvaligen vad trött jag är för tillfället. Helgen var knappast vild, men av någon konstig anledning är jag fortfarande allt annat än utvilad. Antar att det kan bero på lite för lite sömn inatt, något som jag med glädje skyller ifrån mig precis allt ansvar beträffande. Nästan. Tungt med reality-check antar jag, rent generellt. Att gå från något perfekt till att få nio minusgrader slängda i ansiktet av en hånleende vädergud, inom loppet av en knapp timme, mja, det är väl knappast något som hjälper precis.

Sen måste man ju konstatera att det klena vädret, fram till idag, gjort en ovanligt vek när det kommer till kylresistens. Kommer säkerligen att ta en vecka att vänja om kroppen vid att tio minusgrader faktiskt är en ganska behaglig temperatur, hrmpf, vi ser väl hur det går med det..

Verkar för övrigt bara bli en fyradagarsvecka för mig, för att sedan krypa tillbaks till verkligheten återigen redan på söndagen. Torsdag-fredag-lördag-helg med andra ord, tror nog att det blir en tripp hem till barndomstrakterna, det var ett tag sedan och jag saknar Ängersjös skrämmande lugn nästintill löjligt mycket. Jag lär vara uttråkad som bara den, men något säger mig att det är just det som jag saknar.

Reality Check 2

Antal julklappar införskaffade: 0
Antal kronor kvar på kontot: Alldeles för lite
Beräknad lönedag: 23’e, om jag har tur

Panik? Hoho, hade jag kunnat känna den känslan så hade den varit all over me. Jag borde gå på ett stresseminarium, ett omvänt sådant dvs, lära mig känna lite stress och press, kanske kan köra det samtidigt som det planerade tidsoptimistseminariet..

En lugn fredag. Äckligt lugn. Underbart lugn.

Ett lugn som varit välbehövligt på alla sätt och vis, och en ensamhet som jag uppskattat ovanligt mycket. Kvällen har spenderats med att återuppta en knackig relation med min fina akustiska gura och trots att vissa sångförsök kan beskrivas som allt annat än lyckade så har det hela, allt som allt, varit precis lika roligt som jag inte vågade hoppas på.

Har dock inte kommit fram till om huruvida låten jag själv klistrat ihop redan existerar eller inte. Antar att jag får spela in den för att sedan låta slumputvalda (stackare) lyssna igenom det hela och komma med domen. Är det min låt eller finns eländet redan?

Mycket musik har spelats, lyssnats på och reflekterats över, och med all ångest över min egna, intetsägande, sångröst så känns det passande att avsluta kvällen med lite British Sea Power. Låten The South Sound ljuder för tillfället ur mina högtalare, en aningens för högt för att jag ska vara säker på att grannarna inte slipar närmaste kökskniv och funderar på om mordet kan klassas som berättigat, och jag måste fan få konstatera följande: Det är nog den bästa låten i år. Sigh No More är den bästa plattan, utan några som helst tvivel, men just The South Sound är bara fullständigt jävla makalös. Mindblowing. Och instrumentell. Win, liksom.

Jag totalsuger för övrigt, på tal om ingenting, på bubbleshooter. Vilket irriterar mig. Vore äckligt nice att få äga upp Unneby lika hårt i det som i Tetris, men jag har helt enkelt inte tålamodet för att behärska skiten. Huvva.

Tillbringade gårdagskvällen i Unnebys sällskap och när den förväntade sömnsvårigheten infann sig så spenderade jag ett tag pillandes med datorn. Något som inte ens nästan är lika snuskigt som det låter. Har köpt en ny, ytterst nätt liten 10,1 tummare och att kunna ta med sin egen dator när man besöker vänner är ungefär lika underbart som det är nördigt. Win, liksom, att skriva lite fick mig iaf trött.

Lycka?

Det finns många saker som kan få en människa att skratta. Massor, för att vara korrekt. Det kan vara ett välfungerande skämt i en situation som nästan framkommit enbart för att bemötas av just vitsen i fråga, eller en dråplig händelse i vardagen. Intermezzos knyter samman våra liv med andras och ser till att A och B faktiskt aldrig är så långt ifrån varandra som man först trodde. Glädje och skratt är en nyckel till ett välfungerande liv, och det är ingen slump att just de roliga tillfällena är de vi allra helst kommer ihåg, efter de där minnena som plågar oss ända in till benen.

Skratt går hand i hand med en sak, en enda faktor; lycka. Men, lycka är väl ett resultat av andra ingredienser, saker som inte alls behöver vara speciellt betydande? Ja, skulle man kunna säga. Till viss del. En ruta.

Nej. Lycka är något som är en synonym med livet i det stora hela. Hur man som person är, och var. När man befinner sig där, mitt i smeten, och är nöjd med aspekt efter aspekt; ja, det är då lyckan är som allra mest påtaglig.

Saker som skulle kunna irritera får en att skratta. Händelser som skulle kunna vara negativa är helt plötsligt intressanta. Och tankarna som susar genom huvudet har helt utan förvarning lämnat det där negativa misstagsrummet och vandrat in på en väg av möjligheter och liv. Pretentiöst, you say? Inte ens nästan.

Jag har gjort misstag. Jag kommer att göra fler misstag och jag är fruktansvärt rädd för livet. Jag är inte nöjd med hur jag lever för tillfället, vet inte vad jag vill uppnå och ränner runt i mitt eget huvud som en tremånaders hundvalp hög på koffeintabletter och avvaktande nyfikenhet. Någonstans i all röra som jag själv byggt upp finns en dörrstopp som håller mig fast, och mitt uppdrag för tillfället är att hitta den för att sedan upptäcka om jag är redo att förpassa den till soptunnan.

Jag skrattar oerhört mycket, är lycklig sett till ett flertal aspekter av livet men sitter ändå uppe sent på nätterna och funderar över vad fan jag är skapt för. Misslyckad är ett hårt ord, och jag vet att jag är en bra människa, men hur i helvete ska jag inleda nästa stycke?

Vill bara slänga iväg ett litet filmtips innan jag rusar ut i verkligheten och jobblivet igen. Julie & Julia, måbrafilm med störtsköna karaktärer och en Meryl Streep i fullständig storform. Amy Adams spelar dessutom en sådär underbart halvneurotisk individ som har precis liknande "vad-ska-jag-göra-med-livet"-tankar som en själv, vilket är lika underbart som det låter. Det enda negativa med rullen i fråga är väl att man blir hungrig som en varg och sitter och dreglar ner soffan på ett rätt så osmickrande sätt, så ett tips kan ju alltid vara att se den ensam och på så sätt skona en eventuell date från oväntat vätskeutbytande. Inte på det sätt som man förväntat sig, liksom..

Satt och bläddrade igenom Umeå Guiden på toan, återigen. Man vet att man är i behov av ny lektyr när man inte längre läser "artiklarna" utan istället börjar titta in reklamen, i brist på annat. Jag antar att jag måste börja prenumerera på någon tidning, frågan är bara vad..

Anywho. Jag är medveten om att lokalreklam inte alltid är synonym med kvalité, men när det kommer till bilder i tumstorlek så tycker man faktiskt att företagen borde kunna fixa ihop det hela någorlunda på egen hand. Så fel man kan ha..




Halvdåligt ljus från mig på den nedre, men samma bild är det.

Håhåjaja..