Semisentimental

Jag brände en skiva för någon vecka sedan. Var hemma i byn och tänkte att jag kunde ta med mig några godingar som inte finns med på Spotify och sjunga falskt till i jobbilen. Dave Matthews, Jason Collett, Beatles och lite annat trevligt. Smart drag, tyckte jag, ända tills jag hade lyssnat igenom halva skivan och stötte på…Justincase och låten Don’t Cry for Us. What the Fuck, seriöst.

Jag vet inte om någon annan än Diana minns den, och det kanske är lika bra, men året var 2002 och det handlar såklart som college-poprock med töntsentimental text och löjligt enkelt gitarrslinga. Det är egentligen inte bra, alls, men ändå så sjunger jag med för fulla muggar direkt spår nummer åtta på blandskivan kickar igång. Ibland är det sämsta och mest fantasilösa det som passar bäst av allt i hela världen. Det skäms jag över, så låt oss dissekera låten i punktform:

• Ordet ”just” används fyra gånger i de första fyra meningarna.
  
  
• Det hela inleds, såklart, med lugnt och odistat power-ackordspelande.
  
  
• I textstrofen som återkommer innan de bägge huvudrefrängerna så ändrar sångaren placeringen på orden ”everything” och ”anything”, i hopp om vad?
  
  
• Innan sticket (där sångaren såklart mest skriker ut nonsensdravel som man inte hör) så kommer såklart den distade elgitarren in och böjer ett par toner på ett typisk collegerock-sätt.
  
  
• Efter sticket så upprepas refrängen femtioelva gånger innan det återigen går över till samma textstrof som inledde låten, med lugnt gitarrspel i bakgrunden.
  
  

Det är fantasilöst, det är egentligen inte bra och det är verkligen musik som jag…hatar. Egentligen. Men texten är fin, trots att den inte är det, och låten är bra, trots att den inte är det.

Eh, fan vad logisk jag känner mig. Anywho, kortfattat, detta är ännu en låt som jag med glädje placerar på min ”låtar som jag hatar att älska”-lista.

Att vara frisk är tamefan inte underskattat någonstans. Penicillinkuren är över och det sista av livets hittills värsta förkylning håller sakta och säkert på att lämna kroppen. Fysiken är inte på topp, men det börjar närma sig. Har ätit som ett djur de senaste dagarna och kommer så att fortsätta göra tills balansen är återställd. Välbehövligt, kände inte alls för att tyna bort.

Lönen som trillade in idag var klart mindre än tidigare månader, förväntat, men faktiskt inte så illa som jag först hade trott. Verkar som att jag kommer överleva månadens räkningar, en sväng till Tärnaby samt en tripp till huvudstaden i mitten av månaden, och fortfarande ha kvar lite pengar att överleva den sista veckan på. Det känns ju fab, om inte annat, och sen väntar jag spänt på redogörelse beträffande årets skatteåterbäring, som helt klart kommer att vara intressant att titta närmre på. Förhoppningsvis intressant på ett positivt sätt.

Mindre än veckan kvar tills en trevlig ledighet knackar på dörren i och med påskens antågande. Ganska precis lika länge kvar tills något helt annat knackar på dörren och jag återigen kommer att påminnas hur löjligt och töntigt förälskad jag verkligen är, något som är lika roligt som irriterande varje gång det händer. Årets påsk kommer att bli fab, sanna mina ord, och jag hoppats att få möta er alla under lördagsförmiddan då ”Tah Candyshop” styr upp snöbrännboll med tillhörande, värmande (i dubbel bemärkelse), dricka.

Nu är bara frågan vad man ska hitta på till helgen. Ledigt en lördag-söndag och jag har absolut ingen aning om hur man hanterar något sådant. Kan inte komma ihåg senast jag var ledig en hel helg om man räknar bort resorna till Stockholm. Det blir…intressant, förhoppningsvis även det på ett positivt sätt.

Nej, jag skriver bara detta för att få ha postat mitt nyaste inlägg senare än Anna, all text är med andra ord irrelevant dravel som ni inte behöver läsa igenom. Häpp, det borde jag kanske ha skrivit i början. Well, anywho. Spänn fast säkerhetsbältena och tagga inför livet, så ses vi i marschallens skugga.

Ska man ens försöka skriva när man känner att man inte har något av värde att säga? Okey, det finns ett flertal saker som snurrar runt i huvudet, men då uppstår helt plötsligt frågan om hur mycket man ska skriva i sin blogg…och det stora utlämnandet överlåter jag nog fortsatt till Die, som verkar ha en förkärlek till det :p

Anywho, livet leker. Den konstateringen kan jag i alla fall våga mig på. Ekonomin må vara usel, jobbet må vara tråkigare än någonsin förr och framtiden är sådär löjligt ovis så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men jag ler och mår bra, ändå.

Snabbsummering:

* Efter att ha jobbat mig igenom och ignorerat två och en halv förkylningar den här vintern så straffade slutligen kroppen mig med den värsta infektionen jag någonsin haft. Torsdagsnatten förra veckan är, utan tvekan, det värsta jag upplevt, och den efterföljande smärtan som fokuserade sig i huvudet just ovanför det högra örat är något jag aldrig vill uppleva igen. Två och en halv nätter helt utan riktig sömn, helt klart värt ett par hundra kronor besök förbi akuten. Den vanliga huvudvärken som besöker mig för tillfället är rena massagen i jämförelse.

* För femhundra kronor får man, som någon uttryckte det, en timmes extra mys i sängen samt en ledig dag från jobbet. Huruvida det var ekonomiskt välbehövligt eller inte låter jag vara osagt, det var iaf värt varenda krona. Vilket är tragiskt.

* Samlas man med 3500 likasinnade personer för att se ett av världens bästa och mest erfarna liveband så kommer man att gå hem sjukt nöjd. Sen att ingen musikkritiker på någon av Sveriges största dags- kvällstidningar har musiksmak värt att nämnas, ja, det är bara en petitess.

* Påsken är mer eller mindre bokad nu. Tärnaby och Umeå blir det, kommer att bli dynamite.

* Mumford & Sons är faktiskt än bättre på vinyl och konserten om dryga månaden ses för tillfället som årets absolut häftigaste händelse. Jag är en nörd, en stolt sådan, och längtar så sjukligt mycket.

* Bjud på ett nytt jobb och en ny lägenhet, i en annan stad. Vilken vet ni.

Klargörelser:

Nej, jag är inte död. Jag är livs levande, på riktigt.

Nej, jag är inte bitter. Jag är löjligt, jävla, lycklig.

Det finns mycket jag vill skriva. Dels vill ställa mig på ett berg (alternativt en kulle, har inte full tillit beträffande min kondition) och skrika ut kärleken. Jag vill kära ner mig totalt och brutalt i textform och vara sådär löjligt dryg så att ingen vill läsa det som skrivs och främst av allt vill jag i fortsättningen bara använda två av tangenterna på det här tangentbordet. Allt sådant håller jag dock där det hör hemma, och det tar mig helt klart genom den annars så träliga jobbvardagen.

Istället tar vi och klagar lite. Jag, mina löss och mitt fånleende.

Även om jag inte längre är speciellt cynisk (sluta skratta nu, snälla?) så är jag samma, gamla (nu även lite äldre) Thom direkt jag sätter mig i bilen. Och i bilen sitter jag rätt så ofta. Det är liksom otroligt enkelt att hitta saker att irritera sig på när man glider runt i en och samma stad dag ut och dag in; ofrånkomligt skulle man nog kunna säga. Så, istället för att vara den tönt som jag är för tillfället så kan jag väl låtsas vara lika bitter som jag var för dryga halvåret sedan. En fejkad personlighetsrenässans liksom, awesome.

Hatobjekt numero uno: Radioreklam

Vanlig reklam i tv och samhället i det stora hela, det är ett nödvändigt ont och något som jag accepterat och lever med. Heck, det finns till och med vissa tv-reklamer som kan lyckas med att sätta en lagom billig guldkant på en annars så grådassig dag. Visst, det finns bottennapp som Pernilla Wahlgren (mammaaahhhh, den här fäääärghhen geeehhr veeehrkligen mitt håååhhr en massa näääääääääääähhhhhhhhhhhringhhhhhh), men det finns även guldkorn, så om det är vad som krävs för att man ska få se undermåttliga serier två år efter att de visats på andra sidan atlanten, sure. Radioreklam dock, huvva, skjut mig mellan ögonen med något hårt och spetsigt.

Jag lyssnar mest på P3. Dels eftersom de kör bäst musik men allra främst eftersom det är befriat från allt vad reklam heter. Jag kan verkligen inte förstå hur folk orkar med att lyssna på ”kommersiell” radio och därmed dras med reklamavbrott var femte minut, men sure, vill man lyssna på Lady Gaga och schlagertortyr dygnet runt så antar jag att det är överkomligt. Det verkliga svarta fåret stavas ju faktiskt inte bara radioreklam, utan lokalradioreklam.

Helt seriöst. Radio Umeå, en gedigen liten kanal som faktiskt spelar musik som man kan lyssna på om man vill bli lite sådär lagom sentimental och minnas en tidsepok man aldrig upplevt (tvetydlighet is the shit), men det går bara inte. De skulle kunna locka med att enbart spela Dire Straits, The Eagles och annan trevlig gubbmusik 24/7, jag skulle ändå aldrig få för mig till att ratta in skiten. Lokalinriktad reklam är nämligen, och detta är jag rätt så säker på, guds slutgiltiga straff mot den mänskliga rasen för allt ont vi gjort sedan vi började vandra på en här planeten. Suget efter att skära öronen av sig är omedelbart, skoningslöst och läskigt nära till hands…jag förstår det verkligen inte…det är så beyond me så att jag bara blir frustrerad och återigen börja tvivla på mänskligheten.

Jag skulle kunna skriva och prata om det här i all evighet, men nöjer mig på att fokusera på en specifik fråga. Vem, av alla misslyckade och självmordsbenägna ”musiker”, får jobbet att skriva ihop alla skit-jinglar; det sista moset på grädden som får hatbägaren att rinna över och börja spilla ner hela ens tillfälliga samvaro. Vem, med så lite stolthet i kroppen och helt uteblivande självaktning, tar sig an ett sådant uppdrag? Vem? Här kan vi snacka om journalisternas motsvarighet på skvallerskribenter, respektmätaren ständigt i botten och ett hemligt suktande efter att faktiskt bli nära vän med den där nötta snaran som hänger i garaget. Jag hatar er, allihop, nästan lika mycket som ni hatar er själva.

Moving on, vidare i trafiken. Nu dock med fokus på det som händer utanför bilen, utanför min kontroll. Det här är ett ämne som jag redan behandlat i min förra blogg, i mitt förra liv, därför blir det bara kortfattade tillägg, för att inte känna sig som världens mest fantasilösa person. Får ta och leta upp den ursprungliga texten någon gång, känns liksom ständigt aktuellt med klagomål.

Fotgängare. Well, yes. Huvvaligen, slå mig femtioelva gånger över halsen med en frusen plastmöbel, tack. Jag vill lägga till två varianter (till de redan fyra existerande, för de som var med när det bekom sig) av individer som gör sitt bästa för att irritera sina medmänniskor till döds. Ingen av de båda varianterna är skäl nog till en återföring av giljotinen, utan snarare irriterande smådetaljer som man bara tänker på en dag då solen lyser med sin frånvaro (tvetydlighet IS the shit) och snön piskar ens ansikte rött och vitt (bjällerklang!).

Den osociala Svensken – När man kommer körandes i en bil på en mindre väg och möter fotgängare så ser man ju gärna att de flyttar sig från mitten av vägen och låter en köra förbi utan att sakta ner till en hisnande hastighet av tre kilometer i timmen. Detta förstår de flesta, om vi räknar bort pensionärer och barn (två grupper som för övrigt förtjänar helt egna hatbloggar). Att det däremot verkar oklart vilken sida av vägen man ska gå på, ja, det är givetvis lite irriterande. Men återigen, det kan jag också acceptera, så länge de rör sig ut mot någon sida och inte vaggar runt i mitten av gatan som en söderalkis på jakt efter Bajens nästa SM-guld. Det jag dock inte förstår är varför, direkt man strosar i närheten av en annan människa, helt plötsligt tappar allt förstånd och verkar bli helt livrädd för allt vad närhet heter.

Hear me out, möter jag två personer som känner varandra, gåendes på en väg, så viker de båda av åt något av hållen och låter mig passera utan problem. Tack och lov. Men skulle jag köra på en väg och möta två individer som inte känner varandra, men ändå (vid just det tillfället) går nästintill bredvid varandra, så kan jag slå vad om att en av de båda viker av åt höger medan den andra går åt vänster. Oförståeligt och tragikomiskt så det sjunger om det. Gå åt samma håll, kolla på varandra så att ni gå åt samma håll, passa på att säga hej kanske? Damn, lägg er ner och idka vild älskog bakom en buske, så länge ni gör det på samma sida av vägen (…) så lovar jag att inte döma er. Troligtvis.

Övergångsinkompetenta [insert valfritt namn] – Favoriten för tillfället, individen som inte vet hur man ska bete sig vid ett övergångsställe. Jag irriterar mig på de som masar sig fram som om varje steg vore värt en egen dagsordning och årsmöte, jag avskyr cyklister som antingen inte bryr sig eller inte känner till lagen beträffande övergångsställen och jag blir nästan alltid lika irriterad när latte-mamma 37 år står en minut extra och pratar i telefon och inte märker att ett flertal bilar stannat för att låta henne strosa över vägen. Nej, jag tänker inte köra, för då bryter jag mot lagen. Mög.

Det värsta för tillfället är dock ”Hoppgivarna”, ett namn som är lika påhittat som dåligt. Människor som ser att man saktar in och håller på att stanna för att släppa över dem, och sedan börjar sin teaterföreställning. Börjar med att öka takten på stegen, når fram till övergångsställer, liksom joggspringer i ungefär två steg (tre, max) för att sedan börja hasa sig framåt igen. Men hallå, jag stannade för att du skulle få gå över, jag måste göra så, om du inte har tänkte springa eller jogga över hela övergångsstället så skippa då att ta de där två löpstegen som ger mig så mycket hopp och tilltro till fotgängare. Masa då hellre fram som den dröniga skapelse du är istället, så kan jag irritera mig på den du verkligen är istället för att hata den du gör dig själv till. Capiche?

Problemlösning? Nej, det finns tyvärr inte. För medan jag, på tal om styggelsen som nämndes tidigare i bloggen, med relativ lätthet faktiskt kan byta kanal eller stänga av radion så är det betydligt svårare att bli av med klåparna som inte vet hur man beter sig i trafiken. Att vara lika konkret lösande och låta individerna lära av sina misstag känns inte som rätt sak att göra, sure, en smitning kanske man kommer undan med ett par gånger, men till slut så kommer någon att stå där och vifta med morallagboken och göra livet än lite surare att leva. Dessutom känns det här med fängelsestraff och långdistansförhållande inte som den ultimata mixen, om man nu inte kan sitta av straffet i Stockholm. Hm, tåls att tänkas på.

Och nej, jag är inte bitter. Jag är löjligt förälskad och vandrar på små, fluffiga, rosa moln för tillfället. Molnen skulle bara vara så mycket trevligare om människor kunde sluta bete sig som idioter. Hjärndödhet är inte underskattat. Punkt.