Semisentimental

En lördag i lugnets tecken verkar vara refrängen på veckans melodi som har bestått av jobb i uruselt väder, med en mördande förkylning som en löjligt tung ryggsäck dessutom. Har velat klaga, har klagat, men börjar nu må bättre. Nästintill fit for fight igen och hade det inte varit för jobb under morgondagen så hade jag nog gjort resten av Umeå sällskap på krogen ikväll. Lönehelg, känns som att det kommer att vara sjukt mycket folk ute, missas väl på gott och ont.

Behöver dock spara ihop pengar, samtidigt som jag knappast vill återuppväcka förkylningen när den väl börjar fundera på att kasta in handduken, så att spendera kvällen med att städa lägenheten (vilket jag är skyldig die) samt skriva klart ett par texter som borde varit färdigskrivna för en vecka sedan; tja, det är väl inte århundradets roligaste lördagsplan, men det känns helt klart nödvändigt.

Sen har jag ju faktiskt kvar två öl, en tråkig och en fantastisk, lite vin och alldeles för mycket glass…samt ett nyköpt paket med gitarrsträngar, så att jag slipper e-strängen från helvetet som börjat ta misshandeln av min tumme till oanade höjder, vilket i grund och botten nog kan ge upphov till en rätt så gedigen kväll ändå. Passa på att stryka medhårs på narcissisten inom mig, som i ärlighetens namn behöver lite sockrigt att njuta av, och kanske förlora mig i mitt eget ego (well duh, vems annars?)? Ska försöka bli mer självgod. Smaka på den meningen ett tag.

Gårdagskvällen spenderades lite här och där men med bio i sällskap med die och bunney som huvudpunkt. Filmen som sågs var Spike Jonzes, för mig sjuuuukt efterlängtade, barnboksfilmatisering Where the Wild Things Are; eller Till Vildingarnas Land som den så fint översätts till. Det mest intressanta på förhand var givetvis hur väl Jonze och Dave Eggers omvandlat en kort barnbok beståendes av bilder och ett halvdussintal meningar till en 100 minuter lång spelfilm, och så här med facit i hand så kan jag konstatera att de gjorde det hela mycket bra.

Till att börja med så vill jag klargöra att det inte är en perfekt film, inte alls, tyvärr. Det finns vissa brister att peka ut, en övertydlighet som inte presenteras på ett tillräckligt kreativt sätt och därför bara faller platt på sin egen tråkighet samt karaktärsrelationer som expanderar, imploderar och exploderar utan att riktigt hinna bygga upp en tillräckligt stark grund för att det hela ska kännas tagande.

Men trots att den inte berör mig så djupt som jag hade hoppats så kommer jag ändå på mig själv med att sitta och fånle ett flertal gånger i salongen, samtidigt som mina ben nästintill konstant dansar till av glädje när Jonze slänger upp bildruta efter bildruta med nästintill perfekt musikalisk känslopresentation. Where the Wild Things Are är en fantastiskt vacker film, inte alltid på det tunga känslomässiga sättet som jag hade önskat, men att påstå något annat än att den är en ren fröjd för ögat vore en lögn av vida mått mätt.

Spike Jonze är ett geni när det kommer estetik, så mycket måste jag erkänna. Scenen när alla karaktärer springer genom skogen till tonerna av underbar musik och avslutar det hela med att yla spontant mot den sjunkande solen, då är jag hänförd. Sättet musiken, fotot och klippningen samverkar med varandra är fenomenalt och får mig stundtals att drömma mig bort till en alternativ version av filmen där antalet repliker matchar Maurice Sendaks ursprungsbok medan resten av filmen enbart består av musik, skratt och underbara bilder. Att Jonze har en historia som regissör av musikvideos märks, om man säger så, och det är faktiskt när detta blir övertydligt som Where the Wild Things Are är som allra bäst.

Det kunde ha blivit fantastiskt, det kunde ha blivit perfekt, men Jonze och Eggers vill säga så mycket på så kort tid, men så många egna trådar och tankar, så de glömmer tyvärr att knyta ihop det på ett sätt som gör att man så åskådare känner sig berörd och delaktig. När det klickar är det dock fullständigt makalöst, och med underbara karaktärer, en väldigt vuxen framtoning samt en semislutscen som helt klart hade lockat fram en tår i ögat om den bara fortsatt lite längre, så måste jag i slutändan hylla Where the Wild Things Are.

Jag gillare, skarpt.

Intressant dessutom är att musiken är gjord av Karen O, sångerskan i bandet Yeah Yeah Yeah, med hjälp av många andra indieartister, för att sedan framföras tillsammans med en fantastisk barnkör. Något som ligger som grund för en sjukt hemtrevlig känsla ända från första bildrutan och en ofokuserad igenkänningsglädje som man ibland inte kan placera, men likväl älskar. Nåväl, jag är väl en musiknörd, så jag orkar inte ens skämmas.

Nu har jag kört lite väl mycket bil runt vår halkiga stad, men även hunnit med ett stopp på ICA i jakt efter lite föda. Krubb och sedan fortsatt städning in i evigheten. Hm, får se till att bli klar med det rätt så snabbt så att jag verkligen kan fokusera på det som jag vill fokusera på. Eller tja, frågan är ju ens om jag vill fokusera på det, men jag har fan skjutit upp det hela alldeles för länge, man kan liksom inte lyckas om man inte försöker. Eller hur? Det lät typ logiskt, kör nog det som mantra ikväll. Dominans på ingång, hell yeah..

Att nästintill tystnad kan vara så vackert. Att andas. Det är fan löjligt. Jag är fan löjlig.

Jag förmådde mig dock till att säga hej då till slut, den patetiska delen inom mig dog lite inombords.

God natt, sov gott. Valmöjlighet: Möjlighet till val; precis det jag vill ha.

Tung jobbdag. Eller egentligen inte. Lugn jobbdag, tråkig jobbdag; det är bara dag ett men slentrianmätaren har redan nått nya toppnivåer. Herregud vad jag behöver förändring.

Senaste halvtimmen har tillbringats med Missy ljudandes ur högtalarna, och det var inte jag som bestämde musik. Kind of like att mina systrar inte är oemottagliga för bra musik, faktiskt raka motsatsen. Me like, som sagt, big time.

I övrigt så har en förkylning verkat börja smyga sig på, fab. Med lite oflyt så kommer jag att vara rejält nere i skiten lagom till helgen, vilket känns eländigt så det räcker och blir över. Har dock inga som helst planer beträffande livet den närmaste framtiden, så det kanske vore en välkommen ursäkt till att göra absolut ingenting? Å andra sidan så borde jag faktiskt göra någonting, rätt så snart dessutom, annars kommer jag att självdö. På riktigt.

Jag vet inte…alls. Kanske bara ska försöka överleva senvintern och den tidiga våren och verkligen gå in för att ändra på saker när förutsättningarna är bättre. Det, om något, känns dock som en bortförklaring av rang. Push me, please. I need it.

Trötthet. Verkligen påtaglig sådan. Uppdrag ”vinn tillbaks lite välbehövlig sömn” var kanske något av ett misslyckande, dock så var helgen i det stora hela raka motsatsen, så klagar gör jag absolut inte.

Tisdag imorgon, och början på en helt ny vecka. Känns…överkomligt, även fast jag redan nu är sådär jobbigt orolig i hela kroppen. Inte på ett negativt eller pessimistiskt sätt, utan bara på mitt sätt. Dels så är jag inte skapt för att hysa starka känslor för någon annan än mig själv, och samtliga fjärdedelar av min dysfunktionella familj, och dels så är jag inte funtad på det sättet att jag kan hålla kvar människor vid mig. Inte på det sättet. Det känns liksom som ett dömt misslyckande; så har jag tänkt, tio gånger av tio, trodde jag. Inte nu dock, och att säga att det skrämmer mig vore en underdrift värdig Guinness rekordbok.

Men nej, fan heller. Jag är inte rädd, och det är nog faktiskt just det som skrämmer mig.

Anywho, känslor är till för att stängas in, säger individen som vill bli psykolog och krönikör. Hyckleri is the shit.

Unneby och Die sitter och spelar Little Big Planet medan jag lyssnar på Bat For Lashes och återigen slås av hur skön deras platta Two Suns är. Hednisk indie-pop med flirtar till artister likt Björk och Steve Reich, me like, å det grövsta. Druckit lite kaffe men känner mig fortfarande allt annat än levande. Funderar skarpt på att stänga in mig i rummet med min Tiramisuglass och börja se Mad Men på riktigt, från början. Visserligen känns det osocialt av rang, men samtidigt konstaterade både Bunney och Die att jag nu skulle blir bitter och sur som en citron igen, och accepterande innan utförande från deras sida borde väl nästan innebär någon form av frikort?

Ja, jag tror bestämt det.

I övrigt så har jag nu fått lön, vilket känns underbart skönt. Visserligen finns det ett flertal kostnader och skulder att fylla i för tillfället, men jag antar att det är skit man får ta. En mastodontladdad beställning av rött te från Slaggatan väntar dock just bakom knuten, ska bara vänta med att klicka in mig på sidan innan jag är säker på att jag kommer att lyckas fixa en order som inte innehåller en massa choklad för pengar som jag, i ärlighetens namn, inte har. Ett uppdrag väl värt all fokus och planering, önska mig lycka till.

Nej, Mad Man it is, samt lite glass och Loka. Om suget sätter in så har jag även en oerhört intressant öl som står och väntar på mina smaklökar i kylskåpet. Kanske är så jag ska tackla den gråa vardagen som komma skall, återgå till vardaglig salongsberusning? Semialkoholism borde kunna fungera, tre veckor kanske inte tar lika länge då? Eller så accepterar jag faktumet att jag kommer att vara patetisk så det räcker och blir över den kommande tiden, så inte mig, mög alltså..

Bjurö Klubb får avrunda musikkvällen, även fast mer säkert väntar bakom horisonten av kommande Mad Men avsnitt.

Snubblade in i lite gammal musik tidigare ikväll och även fast jag inte trodde att jag skulle stanna kvar i träsket så har jag faktiskt spenderat lite tid med att minnas en del, erhm, guldkorn? Fastnade allra mest för The Price, en pärla från det så annars skräniga Twisted Sisters som ger upphov till en hel del ljuva minnen.

Men nej, sängen kallar. Krunegårds Hollywood Hills får avsluta kvällen. Även fast jag vet att jag inte ska tänka på det sättet så känns låten oerhört träffande, som en hoppspark i mellangärdet.

Snubblade över ett textdokument från december alldeles nyss. Ett försök till att sammanfatta skivåret 2009 och hylla de absolut bästa skivorna. Kul, tänkte jag, det här kan jag ju skriva klart. Sen såg jag att jag hade börjat skriva motiveringar till samtliga skivor, hunnit avverka dussintalet, men fortfarande hade ca 45 skivor kvar. Då konstaterade jag två saker; jag lyssnar på för mycket musik, och nej, jag orkar verkligen inte ta tag i det här just nu.

Istället tillbringade jag nyss några minuter med att kolla igenom min last fm-profil och ytligt sammanfatta min musiksmak. Förvisso är det inte en klockren resumering eftersom det bara är mina spelningar via datorn som scrobblats, så artister likt The Shins, Pink Floyd, Dave Matthews Band, Led Zeppelin, Hendrix och andra band som jag huvudsakligen kör via cd och vinyl, ja, de faller på fel sida av ramen, liksom.

Anywho, topp 20 bjuder jag på ändå, i brist på annat vettigt att göra.

1.       Missy Higgins (överraskning, eller hur?)

2.       John Mayer (for the good ’ol days)

3.       Jack Johnson (som funnits I mitt liv sedan mellan/hög-stadiet, och ändå alltid känns…fräsch)

4.       Paolo Nutini (två underbara skivor, glädje och vemod; allt i ett. Skotskt dessutom, win)

5.       Mumford & Sons (upptäcktes i slutet av 2009, löjligt bra, löjligt mycket mig, jag älskar dig Anna)

6.       The Jimi Hendrix Experience (tjo, ganska högt upp ändå, win)

7.       The John Butler Trio (som egentligen borde vara högre upp, skyller på min underbara vinylkopia av Sunrise over Sea för det)

8.       Bo Kaspers Orkester (gubbvarningen går i taket, vi försöker dölja det genom att sluta skriva mitt i meni..)

9.       Deportees (gillades mer vid debuten, även fast den nya skivan är fab så det räcker och blir över)

10.   Håkan Hellström (haha, sådärja, och i grund och botten bara en och samma skiva)

11.   Babyshambles (återigen egentligen bara en skiva som snurrat, en fenomenal sådan dock)

12.   Dave Matthews Band (har fallit på att endast den nya skivan finns på Spotify, vilket är en skam)

13.   The Beatles (ge mig på Spotify, nu, snälla?)

14.   A Fine Frenzy (jag vill bli tjej så att jag ha samma hår som henne utan att känna att det är fel…eh, är det…fel?)

15.   Led Zeppelin (gadden på underarmen vill ha de högre upp, jag vill ha dem på Spotify..)

16.   Damien Rice (vemod och ångest lyser ju lite med sin frånvaro för tillfället, men det dyker nog upp snart igen, och då är det Damien som gäller)

17.   Brad Paisley (haha…ha…country, fy fan…hatkärlek)

18.   Hello Saferide (ge mig en ny skiva i samma klass som Introducing, inget jävla skit som den förra tristesskapelsen)

19.   Frank Sinatra (kungen klarar sig precis, fab)

20.   Pink Floyd (skulle vara intressant att se deras placering i speltid istället för antalet låtar, deras bästa skiva Wish you Were Here klockar nämligen in på ca 40 minuter med sina fem spår..)

Nu inser jag visserligen att detta är ungefär lika ointressant för er som läser som det är intressant för mig själv, men å andra sidan så är det just min blogg, och om jag känner för att nörda ner mig i statistik så borde väl det vara okej? Nästan. Typ.

Har för övrigt, på tal om ingenting, lyssnat på Going North 254 via Spotify, och känner fortfarande sug efter att sätta igång världens bästa låt minst en gång om dagen. Det är fan tragiskt.

Nej, nu ska jag och Bunney rycka tag i oss, strosa iväg till Ica och få tag i något ätbart. Vi hade tänkt göra någon trevlig pastasås först, men nu lutar det mot något som inte innebär att vi behöver aktivera oss mer än nödvändigt. Kanske lever på snus idag, känns som att jag är värd det.

Lördag. Lugna lördag. Jobbat under dagen, om man nu kan kalla det jobb. Båda passen gick löjligt snabbt och att sitta med en lunch på över tre och en halv timme är ju nästan bara irriterande, om än väldigt avslappnande. Spenderat kvällen med att laga middag till mig och Bella, lax och räkpastasås med en massa, massa, grönsaker. Det blev bra, bortsett från att ’såsen’ blev alldeles för rinnig. Men men, man kan väl inte lyckas med allt och Madonna verkade uppskatta lite topping till sin mat, å det grövsta.

Hade ett rätt så trevligt intermezzo (ett gammalt favoritord som är komplett omöjligt att få in fint i talspråk, till och med nu lät det ju pretto så det räcker och blev över, men jag saknade det) idag på jobbet. Det finns givetvis ett par minnesvärda karaktärer som bor på ställen som jag lämnar mat på, men denna kvinna i 50+-årsåldern är helt klart en av de skönaste. Bara det att hon den senaste månaden alltid öppnat med hälsningsfrasen ”Glad Midsommar!” är ju argument så det räcker och blir över. Att hon sedan alltid fyller på med en ordvits av sviktande kvalité är helt underbart. Eller irriterande, beror ganska mycket på den egna dagsformen. Jag verkar ju dock vara lycklig nu för tiden, så jag antar att det bara är att njuta så länge det håller i sig.

-     Vet du när bina firar jul?

-     Nej, det vet jag faktiskt inte.

-     Den 24 januari!

-     Jaså?

-     Ja, vet du varför?

-     Hm, nej, ingen aning faktiskt.

-     Därför då är julen förbi!

*Trumljud i bakgrunden*


Eller så är det väl bara jag som har sjukt dålig humor, men men, det är väl knappast någon världsomskakande nyhet.

Lite intressanta samhällsreflektioner brukar hon också bjuda på, strax efter att hon för femtielfte gången berättat att hon är gammal frisör samt att mitt hår är jättevackert. Dagen till ära började hon med att berömma kvalitén på maten som vi levererar, vilket är konstigt nog då jag aldrig varit speciellt sugen att stanna mitt under turen och stilla min hunger, även fast jag mer än sällan skippar frukost och slås av bastant hungersnöd mitt under arbetspasset. Därefter hoppade hon snabbt, och smidigt (?) till att konstatera hur bra vi har det i Sverige samt att alla invandrare borde sluta klaga och vara lyckliga över att de får komma hit. Ironin vore ju påtaglig om hon fått en inblick i köket där maten hon tidigare berömt tillagas, då etniciteten där knappast är överhängande svensk, men den lilla detaljen lämnar vi för framtida diskussioner.

På tal om absolut ingenting så såg jag och systrarna Cloudy With a Chance of Meatballs tidigare ikväll och så här i efterhand är det ju bara att konstatera att det var en kungrulle precis i min smak. Hade det inte varit en ’barnfilm’ så hade jag förvisso blivit orolig över skaparnas mentala hälsa, men samtidigt så lyckas den balansera på den tunna linjen mellan charmighet och idioti. Sjukt rolig dessutom, fylld med detaljhumor och parodihyllningar till andra filmer, got to like it.

-   I've never actually been in a snowball fight. I don't even know the rules. Is there like a point system, or is it…to the death?!..

Återigen, min humor är inte av världens högsta standard, men så länge jag själv gillar det så borde det väl gå vägen? Ja, jag tror minst sagt det. Jag kan skratta i min ensamhet, tragikomik, i dubbel bemärkelse.

Klockan tickar sakta ikväll, vilket känns rätt så bra. Båda systrarna har gått och lagt sig, bevis nog på att de båda är festskadade så det räcker och blir över. Samma här, kanske, omöjligt att underhålla sig på helger utan att dricka? Det vore ju lite tragiskt. Ett glas vitt på ingång, samt lite musiklyssnade. Har knarkat sönder Lalehs underbara låt Bjurö Klubb idag (egentligen hela vintern) och lär fortsätta med det ett tag till. Oerhört träffande text och på något sätt så känns det inte förvånande att det är en invandrande, om än i väldigt ung ålder, åttiotalist som gjort låten. Anna har redan tagit upp ämnet om ’den nya generationen’, oss åttiotalister som är "Uppvuxna i skarven mellan det gamla och nya samhället" (Daniel Strand) och på något sätt ligger och pendlar mellan allt och ingenting. Alla kan bli någonting, du kan alltid lyckas med något mer, något bättre; känslor och tankar som ger upphov till än mer känslor och tankar, som slutligen kanske blir överväldigande. Trots löjligt hög arbetslöshet och en stor önskan om fast jobb, säkerhet och samhällstillhörighet så finns den där blandningen av dröm och ångest ständigt ljudandes i bakgrunden. Och att sammanfatta alla dessa känslor i bara några textstycken, ja, det är tamefan imponerande så det räcker och blir över.

Jag var ute på Bjurö Klubb och jag tittade på stranden
Och vågorna krålade och jag vada in i natten
O ja, jag var en vinnare runt vattnet
O ja, jag var en vinnare


Åh, jag lovar, gissa vad jag hittade längs vattnet
En blåval som härjade, runt stränder, han sa han kände mig
Han sa: Jag har sett dig när du vandrar
Varje kväll du tänker högt och viftar armar


Den sa: Jag är en blåval, jag kan ta dig härifrån
Från din öde ö, från dina papper och pennor
Du är en förlorare, men, du kan gömmas i min mun
En människa är inte tung, att bära på


För vad ska det bli av dig
Vad ska det bli av dig, hej
Ja, vad ska det bli av mig
Men vad ska det bli av dig
Den sa: Vad ska det bli av dig, hej
Ja, vad ska det bli av mig

Jag borde vara bitter. Jag vill vara bitter. Bitterheten är en naturlig del av min personlighet, har så alltid varit. Inledde arbetsdagen med att köra fast med bilen och fick spendera en kvart med att agera fredsmäklare mellan mitt vänstra bakdäck och en stöddig snöhög med attityd så det räcker och blir över. Tack och lov kunde jag använda en spade som neutral mellanhand, annars tror jag fan inte att jag tagit mig därifrån. Mindre trevligt sätt att börja dagen på och den nedåtgående förkylningen tyckte givetvis att det fysiska arbetet var en perfekt irritationskatalysator, blixtvisit kan man alltid hoppas, guldkantat..

Men nej, jag är inte bitter. Jag är inte sprudlande, men jag är typ fortfarande glad. Jag försöker dölja det, igår försökte jag verkligen vara sur, men i ärlighetens namn så var jag nog bara trött. Det finns liksom saker att irritera sig på, men samtidigt så blir jag inte sur. Kom igen nu, vad fan är det som händer?

Verkar för övrigt bli jobb hela helgen. Känns kanske inte superroligt, men samtidigt så är jag i behov av pengarna och med en helvit helg så tjänar jag ju nästan igen det dubbelt upp, på något vänster. Sen att det innebär att det blir tolv arbetsdagar i rad är ju lite småsegt, men det ska jag baske mig ta igen den nästkommande helgen.

Fan vad jag blev tvärsugen på choklad. Det var jag aldrig för en månad sedan. Damn you, just du, ja. Hm, kanske har kvar lite i skafferiet..

Så fick man lite livsgnista mitt i veckan, ungefär lika oväntat som välbehövligt. Ett helt nytt beroende har uppstått, och helt ärligt så har jag ingen aning om hur jag ska tackla det. Snus kan jag bara strosa iväg och köpa lite av, när suget sätter in, samma sak med alkohol, socker och allt där mittemellan. Affärsöppettider är det största hindret, och det är ett överkomligt sådant. Men 65 mil är liksom 65 mil. Och det är typ långt, har jag kommit fram till (läs: geni). Någon som har en helikopter som står och skräpar bakom ett garage någonstans?

Nåväl, jag har inte tänkt klaga över att jag inte får vara naivt lycklig varje dag, det känns allt annat än finkänsligt med tanke på hur grå jag varit tidigare i…eh, livet.

Lunch hos Unneby för tillfället. Inte en speciellt nyttig sådan. Ciabatta gånger två med alldeles för mycket skagenröra och ishavssallad, samt nu kaffe med världshistoriens krämigaste och godaste cupcake. Me like. Soundtracket från (500) Days of Summer ljuder i bakgrunden medan Unneby fortsätter nörda ner sig i NHL 10. As usual, med andra ord.

Kvällen ska spenderas med att tvätta, vilket är ungefär lika välbehövligt som avslappnade. Och ja, du läste rätt. Huvudmålet är soffklädseln samt sängkläderna. Främst det sistnämnda faktiskt, då det känns lite fel att ha Frodo stirrandes på sig varje natt. Inget ont om Dianas pojksmak och val av extrasängkläder, men det känns knappast som att det gagnar min redan svajande maskulinitetsnivå.

Nej, nu ska jag hugga tag i den andra halvan av min cupcake. Jävla monsterbakelse, lika onyttig som god, vilket vill säga mycket. Mucho grande grosso. Typ.

So, goodbye for a while, I’m off to explore every boundary and every door.

It always gets me. Just den strofen, just den låten. Det går inte att komma ifrån faktumet att om mina känslor skulle plitas ner till en låt så skulle slutresultaten troligen vara kusligt likt Going North. Världens bästa låt, något som jag sagt tidigare och håller fast vid.

Musik är starkt, känslor likaså, så när de båda sakerna överlappar varandra i ren perfektion så blir det lätt väldigt sentimentalt. Jag har inte tänkt göra en djupdykning i livskänslopoolen, det besparar jag er, men samtidigt så vill jag spy ur mig femtioelva olika känslor och tankar på en och samma gång, och sedan ventilera de riktigt jobbiga ämnena. Men, vi ställer det åt sidan, på obestämd tid. Blir nog bäst så. Keep on bygging the skal, liksom.

I wanna dance, the tango with chance, and I wanna ride on the wire.

Underbara Missy. Ibland är det verkligen löjligt bra. Kvällen har spenderats i ensamhet då jag inte orkade följa med syster B på långpromenad, något som givetvis innebär levande ljus, te och trevlig musik. Det går inte att komma undan, när det kommer till att ta det lugnt så är det liksom tre ingredienser som man nästan inte klarar sig utan.

I övrigt så börjar jag känna mig som hemma här på Ålidhem. Igen. Bortsett från Dagens Visdomsord, en företeelse som troligtvis kommer att äta upp den sista lilla livsglöd som jag sitter på (dagens lyder: ”Hope is painfull”), så känns allt kalas. Har spenderat dagen med att laga alldeles för mycket mat, och äta minst en portion för mycket också, samt återuppleva lite gammal musik. AOR-rock från 2004 med Survivors gamla gitarrist i spetsen, se där ja.

Nej, nu ska jag återgå till mitt goda te och än godare choklad och förhoppningsvis tänka på mer relevanta saker. Typ gröna kaniner som spelar badminton på en rosa sandstrand. En bild i min smak.

Uppdrag verklighetsåterupptagande har inletts och allt som allt så har dag ett gått relativt bra. Några timmars arbete, upphämtning av Bellas bortglömda jacka på All Star, städning av det egna rummet, kropp omhändertagen med skäggborttagning som pricken på i:et, en sväng förbi affären samt bokning av tvättid imorgon klockan 07.00. Ska då även försöka hinna med lite diskande och flaskpantande så att lägenheten slutligen kan få komma tillbaks till sin skinande standard. Eller, tja, allt är relativt.

Lägger man det uppenbara till sidan så är livet faktiskt rätt så behagligt för tillfället. En whiskykväll med Herr Lundström hägrar förhoppningsvis just bakom horisonten och detta snöiga femgraders-Umeå är ju löjligt behagligt på alla sätt och vis. Visserligen är jag fortfarande precis lika löjligt rastlös som jag var för ungefär en månad sedan, något som tyder på att verkligheten faktiskt hunnit ikapp en till slut, men samtidigt så kan jag nog leva med det. Ett tag. Några månader, till sommarens värme börjar smyga sig på. Då väntar nämligen ett nytt kapitel i denna torftiga berättelse. Hur det skrivs, vars och av vilka; det får dock framtiden utvisa.

Nog med pladder. Bloggen skrevs som ursäkt för att posta en bild och irrelevant skitsnack blir ju lätt relativt, eh, irrelevant? Satt i soffan tidigare ikväll och åt lite sushi med Die när jag såg att min griffeltavla börjat användas på riktigt. Dagens visdomsord, en ny tradition? Hur som helst funderar jag på om jag verkligen flyttat in i rätt kollektiv. En bild säger mer än tusen ord.

Det verkar inte bättre än så. Efter att ha varit helt omedveten om tid, rum och verklighet sen den 22 december så verkar vardagslivet slutligen smyga sig på en. Återigen. Tror inte att jag gillar det.

De senaste veckorna har varit ungefär lika intressanta som bra, vilket faktiskt är en synonym med ordet ’mycket’. Livet har lekt sig in på ett par intressanta vägval som jag inte var beredd på, men såhär under den, förhoppningsvis korta, andningspausen så kan man i grund och botten bara konstatera en sak; det är bra. We like.

Bortskämdhetsfaktorn beträffande det där guldkantade som vi alla söker efter har dock blivit oerhört stor, en följd som jag är villig att acceptera, så vad de nästkommande veckorna för med sig rent känslomässigt blir helt klart intressant att uppleva. Kanske lika bra att det sket sig med singelflytten och att jag istället hamnade tillsammans med systrarna Fab, jag lär nämligen behöva minst en individ som är lika skadad som mig själv när det kommer till…just det. Just det där. För att överleva.

En kort, kort, lunch och lite snack under Scream ikväll, och fortfarande har vi gått igenom följande ämnen. Hittils:

Könssjukdomar
Håriga bringor
Dirty Talk
Ha-sex-hos-andra-vett
Kärlek
Hat
Hatkärlek
Idioter


Imorgon blir det till att försöka hinna med lite tvätt, en hel del städande samt lite strukturerande av livet i allmänhet. Måndag igen, första måndagen på flera veckor känns det nästan som. Lite ovant, men det ska nog gå vägen. Dagarna känns både långa och korta, och lär väl så göra ett bra tag framöver, alla goda ting kommer med lite salt och svårigheter men allt som allt så väntar det alltid tillräckligt positiva saker just där bakom knuten. Det skålar vi för. Med vatten, kvällen till ära.

Flytt tillbaks till Ålidhem. Tillbaks med systrarna. Tillbaks ett år i tiden. Det känns. Både hit och dit.

Två fenomenala känslokatalysatorer får jag iaf, sen huruvida det kommer resultera i något positivt eller negativt låter vi vara osagt. Med tanke på vars jag själv befinner mig i livet för tillfället så lär det hela innebära att jag kommer än närmre mina båda systrar, vilket jag inte trodde var möjligt. Eller särskilt hälsosamt. Det kommer att spåra, minst en gång, och det känns löjligt fab.

Ledigt på onsdag. Då vankas det flyttförsök, efter en väldigt lång sovmorgon dvs. Har jobbat löjligt många dagar i sträck nu, så en hel dags ledighet känns guldkantat så det räcker och blir över. Sen att den delvis kommer att spenderas med att flytta föremål från punkt A till punkt B, något som inte är helt olikt just mina jobbsysslor (…), känns ju lite…eh, ja. Men men, skönt anywho.

..Helt sjukt. Till och med Die verkar vara och fingra på kärleken, vad fan är det som händer? Upp och ner, ner och upp, Hörnströmslycka what the fuck?

Tarftligt försökt till att återuppta bloggandet, men vi kör på baby-steps helt enkelt. Funderar skarpt på att köpa en vinare imorgon och jämna ut det förlorade alkoholintaget under juldagen och nyåret. Jag känner mig värd det, om jag så ska skaffa mig en redig salongsberusning i min ensamhet. Amen