Semisentimental

Känslor är verkligen sjukt svåra att ta hand om och använda på ett sätt som gynnar en själv. Det ter sig alltid betydligt enklare, och för vissa mer naturligt (guilty), att aldrig riktigt våga erkänna det som verkligen pågår eftersom det automatiskt ger upphov till en mur som skyddar från alla jobbiga (och minst lika nödvändiga) beslut. Försöker man aldrig slå sig ur grådassigheten, trots att hela själen skriker efter det, och bara fortsätter leva det trygga, säkra, livet som man egentligen inte har något till övers för; ja, då slår det till slut slint.

Och nej, det fanns ingen direkt relevans beträffande frågan i videoklippet ovan, det var enbart humorn jag var ute efter. Ni kan andas ut igen.

Det finns inget konkret att längta efter, och det är just det som gör mig så sjukt rastlös. Okej, givetvis finns det något att längta efter, damn, det är i grund och botten det enda som håller igång mig för tillfället. Dock så behöver mitt liv, mitt jag, något helt nytt. Det här jobbet är inget som jag ska hålla på med mycket längre än så här, de här tankarna beträffande mig själv borde jag verkligen försöka ändra på och mina drömmar är fan i mig till för att ifyllas.

Jag skulle aldrig få för mig att klaga, inte på riktigt, för livet är för tillfället fullständigt underbart. Nästintill; det är väl egentligen bara ungefär 65 små detaljer som håller det ifrån att vara perfekt. Men det accepterar jag.

Åldersnoja borde fan vara olagligt innan 25 års ålder. I landet jag ska skapa, om jag får den hjälp jag behöver, så kommer negativa och bittra känslor inte att existera. Det kommer att snöa glass, regna te och växa lemon/ginger-choklad på alla träd. Så det så.