Semisentimental

Lugn. Unneby och Die försvann just på uppdrag i fyllekörningens tecken och lämnade mig ensam med lite musik och en nästintill uppdrucken Sheridans. Guldkantat.

Det har varit en bra vecka, främst eftersom den gått betydligt snabbare än jag först trodde skulle vara fallet. Bitterhet har existerat, men inte exploderat. Onsdagsnatten spenderades i Vindeln i gott sällskap med Herr Lundström och torsdagen förgylldes av alldeles för djupa psykoanalyser i sällskap med Linn och bägge systrarna. En lugn fredag på det och en lördag innehållandes jobb, sushi, förväntat ölspel och allt annat än lugn kvällskvist …ja, en värdig avslutning på det hela.

Biljetter till den kungliga Hufvudstaden bokade nu, och p.g.a. ett fullsmockat SAS och ett Malmö Aviation som tydligen inte ser ungdomar som morgonmänniskor så resulterade det hela i en fyradagarsledighet och en ensam måndag i sthlm. Fabfabfab, ledighet som kommer att tas emot med öppna armar och tillbringas på bästa möjliga sätt. Guldkantat var ordet.

Dessutom bokade jag igår kväll biljetter till Mumford & Sons spelning på Debaser i april, vilket är så sjukt nice att ord likt ’guldkantat’ helt plötsligt känns som en grov underdrift. Taggen går inte att beskriva med ord, jag är som ett barn på julaftonsmorgon, ett barn som dessutom halsat femton liter kaffe och avslutat det hela med ett uppåtjack innehållandes en mängd tvivelsamma, men glädjeframkallande, substanser. Wopdido, liksom. Jä.

Nej, lite British Sea Power innan Unneby kommer tillbaks. Han klarar verkligen inte av sådan musik, och något säger mig att jag inte kan konvertera honom på den punkten heller. Det är lite för lugn och rofyllt för honom, både han och Die verkar ha svåra problem med att slappna av rent generellt faktiskt. Man kan faktiskt göra ingenting utan att ha tråkigt, heders, jag lovar.