Semisentimental

En lördag i lugnets tecken verkar vara refrängen på veckans melodi som har bestått av jobb i uruselt väder, med en mördande förkylning som en löjligt tung ryggsäck dessutom. Har velat klaga, har klagat, men börjar nu må bättre. Nästintill fit for fight igen och hade det inte varit för jobb under morgondagen så hade jag nog gjort resten av Umeå sällskap på krogen ikväll. Lönehelg, känns som att det kommer att vara sjukt mycket folk ute, missas väl på gott och ont.

Behöver dock spara ihop pengar, samtidigt som jag knappast vill återuppväcka förkylningen när den väl börjar fundera på att kasta in handduken, så att spendera kvällen med att städa lägenheten (vilket jag är skyldig die) samt skriva klart ett par texter som borde varit färdigskrivna för en vecka sedan; tja, det är väl inte århundradets roligaste lördagsplan, men det känns helt klart nödvändigt.

Sen har jag ju faktiskt kvar två öl, en tråkig och en fantastisk, lite vin och alldeles för mycket glass…samt ett nyköpt paket med gitarrsträngar, så att jag slipper e-strängen från helvetet som börjat ta misshandeln av min tumme till oanade höjder, vilket i grund och botten nog kan ge upphov till en rätt så gedigen kväll ändå. Passa på att stryka medhårs på narcissisten inom mig, som i ärlighetens namn behöver lite sockrigt att njuta av, och kanske förlora mig i mitt eget ego (well duh, vems annars?)? Ska försöka bli mer självgod. Smaka på den meningen ett tag.

Gårdagskvällen spenderades lite här och där men med bio i sällskap med die och bunney som huvudpunkt. Filmen som sågs var Spike Jonzes, för mig sjuuuukt efterlängtade, barnboksfilmatisering Where the Wild Things Are; eller Till Vildingarnas Land som den så fint översätts till. Det mest intressanta på förhand var givetvis hur väl Jonze och Dave Eggers omvandlat en kort barnbok beståendes av bilder och ett halvdussintal meningar till en 100 minuter lång spelfilm, och så här med facit i hand så kan jag konstatera att de gjorde det hela mycket bra.

Till att börja med så vill jag klargöra att det inte är en perfekt film, inte alls, tyvärr. Det finns vissa brister att peka ut, en övertydlighet som inte presenteras på ett tillräckligt kreativt sätt och därför bara faller platt på sin egen tråkighet samt karaktärsrelationer som expanderar, imploderar och exploderar utan att riktigt hinna bygga upp en tillräckligt stark grund för att det hela ska kännas tagande.

Men trots att den inte berör mig så djupt som jag hade hoppats så kommer jag ändå på mig själv med att sitta och fånle ett flertal gånger i salongen, samtidigt som mina ben nästintill konstant dansar till av glädje när Jonze slänger upp bildruta efter bildruta med nästintill perfekt musikalisk känslopresentation. Where the Wild Things Are är en fantastiskt vacker film, inte alltid på det tunga känslomässiga sättet som jag hade önskat, men att påstå något annat än att den är en ren fröjd för ögat vore en lögn av vida mått mätt.

Spike Jonze är ett geni när det kommer estetik, så mycket måste jag erkänna. Scenen när alla karaktärer springer genom skogen till tonerna av underbar musik och avslutar det hela med att yla spontant mot den sjunkande solen, då är jag hänförd. Sättet musiken, fotot och klippningen samverkar med varandra är fenomenalt och får mig stundtals att drömma mig bort till en alternativ version av filmen där antalet repliker matchar Maurice Sendaks ursprungsbok medan resten av filmen enbart består av musik, skratt och underbara bilder. Att Jonze har en historia som regissör av musikvideos märks, om man säger så, och det är faktiskt när detta blir övertydligt som Where the Wild Things Are är som allra bäst.

Det kunde ha blivit fantastiskt, det kunde ha blivit perfekt, men Jonze och Eggers vill säga så mycket på så kort tid, men så många egna trådar och tankar, så de glömmer tyvärr att knyta ihop det på ett sätt som gör att man så åskådare känner sig berörd och delaktig. När det klickar är det dock fullständigt makalöst, och med underbara karaktärer, en väldigt vuxen framtoning samt en semislutscen som helt klart hade lockat fram en tår i ögat om den bara fortsatt lite längre, så måste jag i slutändan hylla Where the Wild Things Are.

Jag gillare, skarpt.

Intressant dessutom är att musiken är gjord av Karen O, sångerskan i bandet Yeah Yeah Yeah, med hjälp av många andra indieartister, för att sedan framföras tillsammans med en fantastisk barnkör. Något som ligger som grund för en sjukt hemtrevlig känsla ända från första bildrutan och en ofokuserad igenkänningsglädje som man ibland inte kan placera, men likväl älskar. Nåväl, jag är väl en musiknörd, så jag orkar inte ens skämmas.

Nu har jag kört lite väl mycket bil runt vår halkiga stad, men även hunnit med ett stopp på ICA i jakt efter lite föda. Krubb och sedan fortsatt städning in i evigheten. Hm, får se till att bli klar med det rätt så snabbt så att jag verkligen kan fokusera på det som jag vill fokusera på. Eller tja, frågan är ju ens om jag vill fokusera på det, men jag har fan skjutit upp det hela alldeles för länge, man kan liksom inte lyckas om man inte försöker. Eller hur? Det lät typ logiskt, kör nog det som mantra ikväll. Dominans på ingång, hell yeah..