Semisentimental

Degandes i soffan, i väntans tider. På att ölen ska bli kall, på att magen ska bli hungrig och givetvis på att Umeå inom några timmar kommer bli en klart vackrare och bättre stad. Saknaden har varit så stor att jag helt och hållet tappat den sista lilla respekten jag hade för mig själv. Jag som alltid tyckt att jag fungerar bäst i ensamhet, wopdidoo på den reality checken.

Awesome dock, none the less. Kind of gillar att känna.

Anywho. Juni, och om bara några veckor säger jag hej då till jobbet som varit en stor del av mitt liv den senaste tiden. Känns oerhört bra, och även fast det fortfarande finns löjligt många pusselbitar att lägga på rätt plats, samt ett par bitar som tycks ha försvunnit under mattkanten, så kan jag inte låta bli att drömma om att livets hittills bästa sommar faktiskt är den som väntar alldeles runt knuten.

Sen råder det inget tvivel om att alla "om" och "kansken" sätter lite griller i huvudet på en, men det är väl sånt som jag antar att en får acceptera, och behandla på bästa sätt och vis. Funderar liksom på att starta en ny blogg där jag skriver om mer aktuella frågor, som politik, åsiktsfrågor och mat. Det är, såklart, bara en reaktion på att jag i dagsläget vill vara lite längre fram i mitt liv än jag för tillfället är, så det får jag acceptera och behandla på bästa sätt och vis. Det vill säga; ignorera tanken och fortsätta att blogga inkonsekvent här på blogg.se om saker som jag själv inte ens vill läsa.