Don't Cry for Us
Jag brände en skiva för någon vecka sedan. Var hemma i byn och tänkte att jag kunde ta med mig några godingar som inte finns med på Spotify och sjunga falskt till i jobbilen. Dave Matthews, Jason Collett, Beatles och lite annat trevligt. Smart drag, tyckte jag, ända tills jag hade lyssnat igenom halva skivan och stötte på…Justincase och låten Don’t Cry for Us. What the Fuck, seriöst.
Jag vet inte om någon annan än Diana minns den, och det kanske är lika bra, men året var 2002 och det handlar såklart som college-poprock med töntsentimental text och löjligt enkelt gitarrslinga. Det är egentligen inte bra, alls, men ändå så sjunger jag med för fulla muggar direkt spår nummer åtta på blandskivan kickar igång. Ibland är det sämsta och mest fantasilösa det som passar bäst av allt i hela världen. Det skäms jag över, så låt oss dissekera låten i punktform:
- Ordet ”just” används fyra gånger i de första fyra meningarna.
- Det hela inleds, såklart, med lugnt och odistat power-ackordspelande.
- I textstrofen som återkommer innan de bägge huvudrefrängerna så ändrar sångaren placeringen på orden ”everything” och ”anything”, i hopp om vad?
- Innan sticket (där sångaren såklart mest skriker ut nonsensdravel som man inte hör) så kommer såklart den distade elgitarren in och böjer ett par toner på ett typisk collegerock-sätt.
- Efter sticket så upprepas refrängen femtioelva gånger innan det återigen går över till samma textstrof som inledde låten, med lugnt gitarrspel i bakgrunden.
Det är fantasilöst, det är egentligen inte bra och det är verkligen musik som jag…hatar. Egentligen. Men texten är fin, trots att den inte är det, och låten är bra, trots att den inte är det.
Eh, fan vad logisk jag känner mig. Anywho, kortfattat, detta är ännu en låt som jag med glädje placerar på min ”låtar som jag hatar att älska”-lista.
